Mycket trevligt att det uppstått en liten andningspaus i uppdragsfloden så att man hinner plöja igenom läsfåtöljens väntehögar med bra böcker.
Senast utlästa bok i högen är UltiMatum av Anders de la Motte. Är barnsligt förtjust i alla de böcker han hittills skrivit. Gillar den fulla farten framåt och den väldigt snälla människosynen. Framför allt uppskattar jag avsaknaden av sexism. Visserligen medverkar en och annan silikonblondin, och för all del även en och annan guldkedjegangstar, men det uppvägs av att de är som lökar (för att prata med Shrek): de har lager.
Romanen är del 2 i en serie som inleddes med MemoRandom, där David Sarac var huvudperson. I den här romanen förflyttas perspektivet till den skickliga utredaren Julia Gabrielsson och den goda skurken Atif Kassab. Händelserna berättas ur deras och en rad andra personers perspektiv, och det är många komplicerade trådar som ska redas ut innan säcken slutligen kan knytas ihop. Ändå är det inte särskilt svårt att hänga med i svängarna. Berättelsen är väldigt snyggt byggd (kanske lite för snyggt eftersom jag ganska tidigt listade ut vem huvudskurken var – eller så är det bara jag som är ohyggligt intelligent) och jag skulle rasande gärna vilja veta hur man som författare går till väga när man ror ett så komplicerat projekt i land.
När man sitter där vid datorn och knappar fram ett ord i taget, hur gör man egentligen för att behålla överblicken och täppa till alla logiska luckor utan att bli snurrig och tröttna på halva vägen?
Har testat olika metoder utan att hitta något upplyftande svar:
- Att flytta runt på post-it-lappar är skräp, de buktar sig och blir oläsliga strax innan de trillar ner på golvet.
- Att skriva på tapetrullar är skräp, de blir snabbt nedklottrade och kluddiga och kontraproduktiva.
- Att skriva på indexkort är skräp, för var ska de läggas någonstans där de kan ge ett helhetsintryck – och dessutom få ligga ifred för vinddrag och kaffekoppar och dammsugare?
- Att jobba med Writer’s Blocks och liknande skrivhjälpsprogram i datorn är skräp, för på lilla skärmen är de lika oöverskådliga som om man haft berättelsens alla byggstenar inlåsta längst in i nedersta skrivbordslådan under hålslaget, häftapparaten, miniräknaren och en tung pärm med lösa blad som väller ut när man försöker lyfta den.
Heavvy sigh. What is a poor girl to do?