Besvikelse kan handla om så mycket men den luktar nästan alltid likadant. Inte oangenämnt på något vis. Men ensamt. Lukten är svår att beskriva men kanske kommer jag närmast om jag åkallar en blandning av akrylgarn, korsört och ett höstrum med ovädrade trasmattor på golvet.
Det är en lukt jag känt ofta. Min bror Jonathan har burit den med sig så långt tillbaka jag kan minnas.
Lillebror Jonathan är en tidsresenär. Varje gång jag tänker på honom hoppar han fram och tillbaka mellan minuterna, veckorna och åren som varit. Han är i detta mitt nu men har inget eget presens eller futurum, bara ett då. I ena stunden sitter han trött och febrig på tågstationen i Dover misstänkt av perrongpersonalen för att vara misslyckad och missbrukare. I nästa stund är han en liten pojke med ljusa lockar som sitter på köksgolvet och gråter därför att han bara kan krypa när alla andra kan springa och leka tafatt. Sedan hoppar han framåt igen och hamnar på en buss där en äldre kvinna knuffar omkull honom i gången när han försöker ta sig förbi henne med sin otympliga ryggsäck. I nästa stund sitter han i regnet under ett äppleträd i Nya Zealand, full som en alika därför att Lena från Stockholm inte velat veta av honom.
”Vad är det meningen att man ska göra med sitt liv egentligen?” undrar han när han ringer mig på en skrapig linje från Hangzhou i Kina.
Jag kan inte svara, det har jag aldrig kunnat.
Men jag ser honom sova i ett rum med decimeterstora tusenfotingar runt golvlisterna och med råttor svärmande runt den öppna toalettstolen. Sedan är han plötsligt på en kritfabrik i Mellanöstern. Och medan folk skriker och bomberna kreverar på andra sidan kullen adopterar han en herrelös byracka som han döper till Jycken. En hund som ända tills Jonathan började tillverka kritor var tvungen att sova ute i kylan och rädslan varje natt. Men som plötsligt har en korg och en filt och en skål med mat.
Jag tänker ofta på Jycken, och jag undrar hur det gick för honom sen. När Jonathan reste hem igen. För hem kom han till slut, min lillebror, både magrare och lite längre än förut.
”Vad är det meningen att man ska göra med sitt liv egentligen?” säger Jonathan igen och lukten av akrylgarn, korsört och ovädrade trasmattor i ett höstligt rum står tätare omkring honom än nånsin förut.
”Ett äventyr, som det i Sagan om ringen.” Så säger han. ”Att vara ämnad för något stort trots att ingen tror det om en. Att vara en obetydlig hobbit som räddar världen, som vänder allting rätt mot alla odds. Och som i belöning får följa med de grå alvskeppen bortom havet, till vita stränder och silverglänsande stigar.”
Så säger lillebror Jonathan och slutar plötsligt hoppa i tid och rum. Han svarar inte i telefon när jag ringer, och när jag öppnar hans dörr är han inte där. Jag går in i vardagsrummet och passerar klädbyltet som ligger i soffan. Går fram till fönstret som vetter mot havet trots att det aldrig har legat något hav där tidigare. Och på det solglittrande vattnet glider ett grått segelfartyg. Någon vinkar till mig från relingen. Ivrigt och lyckligt. Det är Jonathan. Han skrattar. För första gången nånsin ser jag honom skratta.
När skeppet försvunnit i fjärran vänder jag mig mot soffan. Byltet han lämnat kvar luktar akrylgarn, korsört och ovädrade trasmattor i ett höstrum som han aldrig mera kommer att återvända till.
Carol Petersen, 5 mars 2010