från uppdrag till resultat
Cyklade genom Vasaparken i fredags kväll och fick syn på en fantastisk ljusskulptur, i naturlig storlek som det verkade.
Och när jag sedan satt och försökte spåna fram idéer till mina ”flasklyktor” tycktes minnet av den underbara skulpturen ha etsat sig fast i det undermedvetna, med en egen giraff som resultat. Den liknar mest en drake, jag vet. Men det är i alla fall min giraff.
Drake.
Giraffdrake.
Är nästan rädd för att låta tangentbordet byta plats med ritplattan, för när jag väl börjat teckna vill jag inte sluta.
Hade en tämligen klar idé när jag väl tecknat den första figuren, han i rött höftskynke, och efter lite bråk med själva ritplattan och dess tokhoppande fram och tillbaka så blev bilden ungefär så som jag hade tänkt mig, med samtidighet i tid och djup och mystik. Om man nu ser det samma som jag gör…
Eller nattens insats, om man ska vara petnoga.
Blir mer och mer besatt av min ritplatta. Satt uppe till morgontimmarna och lekte ihop olika saker, bland annat det här.
Förr eller senare får jag kläm på’t.
Hade tänkt rita och måla katter, men det blev något helt annat.
har jag unnat mig lyxen att ha roligt igen, på bästa arbetstid.
Wacom Intous Pro, I love you!
Kände igen mig i en bekants beskrivning nyligen av sitt allmäntillstånd: trött.
Men just när det känns som tristast och gråast och regnigast hjälper det att plocka fram den kära gamla ritplattan och unna sig att vara barnslig.
Jag gillar färgerna. Jag behöver dem. Framför allt behöver jag min Wacom Intuos Pro. It’s so perty!
… bilden jag gjorde på beställning, som ett förslag på logga till släktingarnas nystartade kennel.
Eftersom jag misstänker att det är tio gånger lättare att dra ut tänderna på en sur muräna än att få besked på om de vill ha bilden eller inte (modifierad eller ej) så tager jag bladet från munnen och sparar den i min lilla databas här. Deras kennelnamn är godkänt sedan länge, så jag sabbar i alla fall inget på den fronten.
Med Mr Cohabs eminenta bistånd att inköpa godis och utsira rätt storlek på fästkartongen samt elegant hantering av silvertejpen på baksidan är härmed december månads egenhändigt tillverkade adventskalender klappad och klar.
Jag kombinerade skapandet av bilderna med en egen liten övning/repetition av grunderna i Adobe Illustrator (som hade hunnit bli satans rostiga), och trots att sista rycket så här 1 december skedde på bekostnad av dagens löprunda i skogen (vilket kändes en aning avigt, men ändå) så har det varit knaskul att sitta och leka med färg och form och fantasi.
Jag försöker lära mig handskas med Adobe Illustrator. Håhåjaja.
Idag dök den upp från tryckeriet, min alldeles egentillverkade fårkalender, och jag är gladare än en jordgubbe i gräddglass en surrig sommardag.
Jag tycker att min kalender och alla dess knasiga får – och vargar – är så vansinnigt sabla jäkla fin.
Och med hjälp av februari månads fårskalle ber jag att få utropa: I made this!
Hurra, min kära fårkalender blev färdig till slut! Nu väntar jag bara på att Vistaprint ska leverera den på extra glansigt papper också.
Att hela januari gick bort gör inte så mycket eftersom jag valde januaribilden även som omslag.
Jag hoppas väldigt, väldigt mycket att slutresultatet ska vara en skojig sak att hänga här hemma på väggen. Varje bild, tillverkad på Wacomritplattan, i Photoshop, illustrerar nåt som har med får (och vargar) att göra, och 2018 års månader bär sålunda följande titlar: Fårmation, Fårskallig, Fårell, T-Fård, Fårsytesagan, Fårt Knox, Fårstek, Fårsränning, Fårsadel, Milos Fårman, Harrison Fård och Snälla får klappar.
I’m so childish it hurts.
Vem har den mest galet snälla Mr. Cohab i hela vida världen om inte jag: Förra året fick jag en underbart skojig ritplatta, och i år fick jag ett händigt midikeyboard så att jag lättare ska kunna jobba i MuseScore.
Och som choklad på glassen: Jag invigde keyboardet genom att tota ihop ett stycke inspirerat av O Virgo splendens (som jag kämpar för att lära mig sjunga – kyrkotonarter är inga enkla grejer precis), och jag hade mycket roligt under processen men insåg också att det hela spretade en aning. Så jag tog paus genom att titta på ett avsnitt av Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå (som inte alls är som Douglas Adams bok, men det är nog inte meningen heller).
När jag kom åter var det inte alls som i Anna-Lena Löfgrens sång, utan raka motsatsen eftersom Mr. Cohab hade passat på att arrangera stycket och lägga till en orgelbas som lyfte alltihop och gav det den rätta stämningen. Plötsligt föll allt på plats. Vilken pärla du är, Emmett!
Grattis på din födelsedag också, Emmett! OBS: YouTube har defaultvolymen på max, så den behöver sänkas före tryck på play.
Just som jag bokat och betalat för några dagars vistelse i London, i hopp om att insupa en annan sorts julstämning än den som finns här och som numera har svårt att gripa tag i mig, infann sig den strålande idén att tillverka en 2018 års kalender på temat fårskallar.
Strax därpå kom jag att tänka på att London … hmm … i attentatens tidevarv … hmm … tänk om jag inte kommer hem igen för att avsluta min fina kalender? Nu när jag har så skojigt med mina bilder att jag inte ens vill ut och tramsa i snön som nyss fallit?
Och så blir jag ängslig. Tänker att jag måste skynda mig och bli klar innan jag reser. Vilket är en omöjlighet eftersom en enda bild tar mig cirkus en dag.
Här är en dokumentation av dagens alster. Resten av bilderna kommer inte att synas förrän de hanterats av Vistaprint eller nåt liknande och blivit till en skojig kalender för nästa år. Om London tillåter …
Its name is Intous Pro. Wacom Intous Pro.
Jag är så förtjust i den att jag nog roar mig mer med penslar och färger just nu än jag vad jag brödfödearbetar. [infoga en ingalunda skuldmedveten harkling]
Är så sabla kul att jag föll för frestelsen att klabba upp senaste riplattealstret på min förstasida och därmed flytta kära spökskrivarspöket till en skuggigare sidplats. Ett tag i alla fall. Färger! Jag älskar dem! Men jag tror att de styr fokus åt fel håll om de är på framsidan. Hmm, måste rådfråga Emmett, han brukar ha järnkoll på design och slikt.
Annars är jag i farten med en ny liten Disney-serie, som på originalspråk heter Lights Camera, Lexi. Den handlar om ett gäng filmskapare i åttaårsåldern som gör egna filmer i olika genrer och sedan visar upp resultatet för tittaren. Allt från science fiction till stumfilm och däremellan film noir och skräckisar. Rätt så trevligt.