…fick jag när jag lyssnade på Kulturnyheterna. Det var Netflix-serien ”Bodyguard” som recenserades av en kvinnlig kulturjournalist i P1 som berättade att hon nästan skrikit högt på grund av den nervkittlande spänningen, det höga tempot och det superbraiga innehållet. Och serien har tydligen slagit tittarrekord i England.
Därför unnade jag mig en paus i översättandet och glodde på det första avsnittet alltunder ätandet av min i jobbstressen översaltade grönsakspaj. Vet inte om det var pajen eller stressen, men jag blev enormt häpen över hur raka motsatsen serien var till allt som recensenten på Kulturnyheterna hade påstått.
En annan tänkbar förklaring till mina förväntningar som kom så gruvligen på skam skulle kunna vara att recensenten möjligen, eventuellt är nyligen urgången sina tonår och därför inte är lika förhärdad som jag själv när det gäller dramaturgiska knep och knåp, och sålunda också är mera benägen att låta sig dras med i bröd och skådespel.
Jag ska tipsa Emmett om serien. Om han vill se mer än ett avsnitt så vill jag det också. För jag gillar att sitta och hänga på honom i soffan.
Tillägg:
Jag gav episod 2 en chans på egen hand, och konstaterar att folket bakom serien har tittat några varv för mycket på Terminator och förläst sig på könsstereotyp kiosklitteratur. Ack och ve!