från uppdrag till resultat
”Måste gitt” är en supercharmig och rolig serie, i alla fall om avsnitt 1 är ett riktmärke för hur resten kommer att utveckla sig.
Blev mycket glad av att halka in på SVT Play och hitta denna samling godhjärtade människor som kretsar kring ett tänkt filmprojekt. Fullt av uppiggande infall och godmodiga vändningar. Con Demirtas i huvudrollen är jättekul.
Me like very much.
”Mystery Road”. Säger bara det. Filmen, som serien bygger vidare på, var sevärd på sitt sätt men extremt deppig med all sin förbrända jord och tristess så långt ögat nådde. I serien, åtminstone säsong 1 som vi är på gång att avverka, har inspektör Jay Swan tillfälligt flyttat norrut till lite mer händelserika australiska marker för att lösa mysteriet med två försvunna unga män. Det hela vävs sakta ihop med Jay Swans egna problem, inte minst det att han är aborigin i vilda västernhatt och därför ständigt måste förhålla sig till straffångeättlingarnas bonnlurkiga fördomar. Man blir så himla glad varje gång han sätter käppar i hjulen för dem. Yiihaa!
Tillägg: Skippa säsong 2. Nya författare och nya regissörer ger ett hopkok av lösryckta scener, totalt förändrade personligheter och en rent allmän avsaknad av logisk handling.
Hade det varit upp till mig hade vi lagt ner Netflix-serien Messiah redan efter första avsnittet, men Emmett gav ”Play Next Episode” en menande blick. Och vips är vi nu inne på slutrakan i en berättelse om en kanske-kanske-inte-Guds-son som dyker upp på den politiska arenan och väcker känslor hos alla han möter.
Mysteriet kring vem han är och varför han gör som han gör blir ganska fascinerande efter ett tag. Parallellerna till Bibelns Jesus är tydliga, och det blir en intressant metaeffekt när man börjar fundera på att människor i romartidens Jerusalem med omnejd troligen betedde sig exakt som människor gör än i våra dagar … och att det ska till en gudomlig varelse för att kunna älska mänskligheten ändå.
Valet av skådespelare i rollen som al-Masih, den mystiska Messiasfiguren, är klockrent. I varje scen lyser Mehdi Dehbis anletsdrag av godhet, visdom och renhet. Därigenom ”köper” man den inverkan hans rollfigur har på omgivningen.
Dessutom är manuset skickligt och fint gjort med tanke på att mysteriet hela tiden måste hållas vid liv, för den som vill, och vara löst redan från första stund, för den som vill. Replikerna och reaktionerna måste hela tiden vara de rätta. al Masih måste konsekvent säga de oväntade, kloka och mänsklighetsälskande sakerna. Vilket kräver en hel del tankeskärpa runt manusbordet skulle jag tro.
Ikväll blir det slutspurten för oss i tv-soffan. Borde jag träna på gitarrens omöjlig D9-ackord? Borde jag deklarera? Borde jag plantera om balkongkrukornas spirande grönska? Borde jag lära mig hela ”Agnus Dei” på violinen någon gång? Borde jag ta cykeln till Gunnebo och springa Rådasjön runt? Borde jag hämta upp tvätten innan grannarna blir förbannade?
Ja, troligen.
Istället sitter jag här och skriver text till ingen nytta. Men å andra sidan. Det är ju al-Masih vi snackar om här.
Om man håller ut genom det första avsnittet av Giri/Haji (Guilt/Shame), som visas på Netflix, kommer man i 8 avsnitt att få ta del av en mycket charmig, rolig, vemodig, poetisk, gripande, skickligt uppbyggd, underbart väl rollbesatt och exemplariskt filmad berättelse som med fantasifulla infall utspelar sig i Japan respektive England.
I centrum för handlingen står Kenzo Mori, en japansk polisman som hamnar i kläm mellan sin familj, yakuzan och sin yrkesetik när han måste åka till London för att leta efter – och hämta hem – sin gangsterbror som alla trott vara död. En rad förvecklingar uppstår som Mori måste hantera med sitt lugn och sin djupa förståelse för andra.
Man bryr sig om nästan samtliga figurer i serien, inklusive den brittiska ”gangster”-kungen. Och det fåtal gånger som något sådant händer i film- och tv-serievärlden kan man lugnt påstå att kreatörerna har lyckats med sitt projekt. 9 av 10 i betyg. Inget snack.
Igår var det brittiska tv-mord i alfabetisk ordning som gällde, och det var en helt annan Hercule Poirot än David Suchets ekorrepigga och pedantiskt fåfänga mästerdetektiv som löste det finurligt uppbyggda mysteriet.*
I stället var det John Malkovich, i skepnad av en sorgsen man, nedknuffad från sin piedestal och plågad av en händelse i det förflutna, som tog sig an fallet med den katt-och-råtta-lekande seriemördaren.
Det rådde stor enighet i tv-soffan om att denna nya version var mycket bra. Manusförfattaren Sarah Phelps har vågat ändra på rollerna och ge berättelsen nya infallsvinklar vilka stärker persongalleriet och gör människoödena i sig mycket minnesvärda. Det vill säga, imdb-betyget är på tok för lågt.
Poirot är denna gång en ganska tystlåten och hemlighetsfull man. Och när han väl säger något är det saker som verkligen betyder något. Ingen lätt sak att åstadkomma i fiktionens värld!
* Undrar om inte Christie var ett stort antal grader klurigare än till och med Arthur Conan Doyle och Minette Walters…?
Emmett lyckades övertala mig att börja titta på HBO-produktionen ”Chernobyl”. Det tog emot, ska jag säga, med tanke på det faktum att olyckan skedde i verkligheten och fortfarande är en djupt oroande verklighet – sök och finn info på nätet om den hopplösa mänskliga faktorn, lögnaktigheten och inkompetensen, de ständigt rostande betonginneslutningarna, de pågående dödsfallen, och den akut farliga strålningen i ännu många hundra år, inklusive i Sverige.
Men.
Efter den inledande, bottenlösa deppigheten över allt det diktaturbruna i det första avsnittet insåg jag också serieskaparnas mästerliga förmåga att återge allt ovanstående. Man får följa ett antal personer ur olika skikt i det sovjetiska samhället, hur de går till väga för att navigera i den tjocka smeten av stupiditet och maktlystnad. Jag förstår egentligen inte hur produktionsteamet lyckats bygga upp alla detaljer med sådan enorm trovärdighet. Och regissören måste vara ett snille som lyckas få alla att agera så absolut övertygande att man bara vill gråta. Förutom när man bara vill skratta. För mitt i sorgen och eländet kör gruvarbetarnas bas sitt helt egna race, och han gör det med bravur.
Två avsnitt återstår för oss att se. Inte svårt att veta vad denna aftons tv-skärm ska bjuda på.
…på Netflixserien ”Russian Doll”. Serien i 8 delar handlar om en mycket cool och tillika självdestruktiv programmerare med namnet Nadia Vulvokov (som inte verkar vara en slump). Av någon outgrundlig anledning börjar Nads liv haka upp sig på hennes 36-åriga födelsedag. Nad är måttligt road, eftersom firandet hela tiden avbryts av att hon oförtrutet dör. På diverse mer eller mindre absurda sätt.
Uppdraget hon ger sig själv är att lista ut vad det är som pågår, och varför. Och på vägen till svaren hinner hon visa upp hela sitt register av fascinerande ”coolhet” och knasig charm i mötena – ibland upprepade med en ny skruv, ibland helt nya – med idel udda figurer.
Om själva story håller ända in i mål är tveksamt, men det struntar jag i.
Bortsett från att jag ständigt imponeras över många brittiska skådisars enorma förmåga att få en att tro på personerna de spelar så tycker jag att ”Unforgotten” (”Saknad, aldrig glömd” på svenska) bjuder på skickligt och intressant uppbyggda historier. Det kan inte vara någon lätt sak att i manus- och produktionsfasen hålla koll på alla trådar och samtidigt få tittarna att bry sig om alla människoöden som skildras. Men så är det. Man bryr sig.
Och detta trots att det universum som i varje säsong skildras är väldigt mycket vuxnare, eller sötare, än verklighetens: Varje säsong bygger på temat att de hemligheter som gåtans figurer alla går och bär på, hur hemska och pinsamma de än är, till slut måste hängas ut på vädring inför resten av samhället, samtidigt som varje hemlighetsbärare måste ”bikta sig” inför sin respektive partner – som efter vederbörlig chock hämtar sig och därefter visar oändlig förståelse och kärlek. Även samhället i stort visar i slutänden upplyftande prov på tolerans.
Det är så man VILL att det ska fungera i verkligheten. Men eftersom det inte gör det så vet jag inte om klumpen jag får i halsen av hur underbart det alltid slutar beror på att det är rörande och fint, eller om det är ett överskott av socker som får det att klibba igen i svalget.