Etikett: Tomb Raider

Det har sina fördelar

Emmett, som mycket länge varit aktiv nyllebokmotståndare, tvingades via sin distansundervisning ändå gå med och hittade då ganska snabbt, via en av sina före detta lärare på musikutbildningen i Umeå, fram till Rainbow Slow Music. Idén kommer från Slow TV med älgar, men här är det den roliga trombonisten, dirigenten och kompositiören Christian Lindberg och Östgötamusiken istället för skogens stora surpuppor. (Jorå, jag har blivit jagad av en grinig älg en gång, men just då råkade jag vara cykelburen och kunde därmed trampa så fort att älgskrället blev avhängt. Bah!)

Tack vare Emmetts nyfunna nyllebokskonto har sålunda ävenledes jag kunnat stifta bekantskap med det hemliga livet bakom portarna till en konsertsal. Under den första dagen repeterar de kompositören Per Egelands arrangemang av Nötknäpparsviten. Det är minst lika fascinerade som älgar, kanske till och med ännu mer. Materialet är skojigt på så många olika plan. Har aldrig tidigare sett någon dirigera aå som Lindberg gör. Förutom att man skrattar när han sprattlar runt i sin dirigentstol så är han gruvligt skicklig. Har järnkoll på allt! Fattar inte hur man klarar av att minnas ett helt partitur med alla instrument, och dessutom till exempel kunna höra i flygande fläng att någon spelar ett ess istället för ett e. Det är enastående.

Länk till första dagen.

Ovanstående ledde mig sedan till Christian Lindbergs dag-för-dag-inövande av Bachs violinpartita i E-dur, BWV 1006. Även om man inte spelar trombon är det intressant och lärorikt att följa med i hur Lindberg strukturerar sina repetitioner. Och inspirerad att gå motsvarande kurs, fast med violinen, laddade jag raskt ned noterna från imslp.org. Om man bläddrar ned till Sheet music kan man hämta de vackra Bach-bladen i pdf, antingen gratis eller som betalande kund.

Övrigt idag: Ihållande åska, ösregn, tillverkning av fladdermusholkar (det går bättre för varje gång), en enorm mental trötthet av att vara hackkyckling åt en bekant (allt-allt-allt-allt-allt-allt-allt jag gör ska kommenteras och korrigeras – det är omöjligt att göra rätt; fattar inte hur hen orkar leta fel varenda sekund och hitta på att det är fel i den händelse att inga kan hittas), Tomb Raider i min kära Xbox (i väntan på en ny spelversion jobbar jag mig åter en gång igenom Lara Crofts äventyr i Sydamerika, där hon tampas mot mordiska varelser i olika skepnader, löser gåtor och hittar skatter – en fin blandning av allt, och framför allt: nästan inga idiotiska time runs).

Dryga dygnet kvar

…innan detta år tagit slut och ett nytt tagit sin början.

Vad ska man säga om året som varit? Spelar det nån roll vad man säger, tycker, upplever? Allt det där om ”ojojoj, så mycket jag borde ha gjort men inte hann”? Pyttsan, man hinner visst. Det handlar om prioriteringar. Och jag har definitivt prioriterat fel under hela 2018. Och under alla år som föregått också, för den delen, men det beror på att jag sällan vet vad jag borde ha prioriterat förrän stunden redan gått mig ur händerna.

År 2018 alltså: Somligt blev som jag ville. Annat blev inte alls som jag ville. Ändå blev det. Mycket av det bra, antagligen just på grund av att jag inte planerat det. Det oväntade är ofta uppiggande på ett eller annat sätt.

Hur som helst har jag nu på årets nästsista dag varit en vuxen människa och gjort klart all bokföring så att jag med gott samvete  a) kan läsa ut enastående författaren Dianna Wynne Jones Howl’s Moving Castle, och b) försöka överleva attacken från 16 knepiga, snabba och mycket mordiska zombietyper i ett besvärligt läge i Perus högländer. Lara, Lara, Lara. Varför har du inte fixat uthållighetsfärdigheten än? När, var och hur kunde den inhämtas? Så många frågor. Så få svar.

Jävla 2018.

Välkommen 2019.

Eller?

Spelgalning

Julafton kom med ett himla trevligt firande hos släkt och vänner och en helt osannolikt kelsjuk rottweiler. Sedan blev det en ”egen” julafton vid den hemlighetsfulla granen här  hemma.

Emmett gav mig så fina presenter att jag blev alldeles knäsvag, faktiskt bokstavligen eftersom en av dem var senaste Tomb Raider som jag nu har spelat så länge  idag att jag glömt att sticka ut på min dagliga springrunda, missat att göra middag, glömt att tvätta bilen, osv, osv.

Och Emmett är så änglalikt snäll att han låter mig hållas. Medan tiden idag har gått utan att jag märkt det och mina ben somnat så har han bockat av alla punkter på dagens schema här hemma (bortsett från sticka ut på min dagliga springrunda). Detta medan jag själv har sprungit runt som en besatt på de dödas festival och smugit på skurkar som jag expedierat med enastående finess, gjort äventyrliga undervattensdykningar, svingat mig längs nedfallande klippväggar, besvarat eld med eld, kraschat med flygplan, dinglat i trädgrenar och nu senast fastnat i en ”time run” där man på något sätt som jag ännu inte lyckats begripa mig på ska iordningsställa en bro över en dödlig fors.

Det är bråttom att hinna med även ”på riktigt”, för om jag har otur så blev jag smittad av vinterkräksjukan igår av en stackare på släktträffen. I så fall lär jag varken kunna brödfödejobba eller spela Tomb Raider på ett tag. Men om jag skulle råka åka på den hoppas jag att jag hanterar den med samma enorma tapperhet och värdighet som M gjorde igår. Jag är så imponerad av henne att jag skulle vilja VARA hon. Minus vinterkräksjukan, förstås. Men vi har fått veta att hon redan är på bättringsvägen, och det gläder både Emmett och mig mycket!

Senaste Tomb Raiderfilmen

Trots att Alicia Vikander gör en fin insats som en Lara Croft i vardande så känner jag mig lurad på själva äventyret. För mycket pappaproblem, prat i närbild, klyschiga scener med en halvgalen huvudfiende, segt dragna slutsatser, förbihasplade gåtlösningar, benbrytande kollisioner som borde ha fått hjältinnan att gå hädan redan inom de tio första minuterna, samt ett forntida mysterium som aldrig verkar ha varit något mysterium.

Som tröst måste jag genast se den första – och bästa – Tomb Raiderfilmen med Angelina Jolie. För spela spelen hinner jag inte. Dödlinorna hänger över mig som spindelnät.