Etikett: tankar inför jul

P.S.

Best Christmas ever! This is the first Christmas that Mr. Cohab and I have been able to enjoy, completely on our own, without any stress or obligations. To celebrate, we started our very own Christmas tradition of what to eat. No mandatory Christmas ham or Janssons frestelse. Instead stuffed turkey and roasted potatoes with trimmings and expensive red wine. Delish!

We feel very fortunate indeed to have food on our table, presents under the tree and Christmassy music on the stereo.

Plus, my long departed brother gave me a splendid idea when we spoke earlier today at the cemetary, when a candle was lit for him as a symbol of him having walked this earth only too short a while.

Thank you, dearly missed little brother. Pax tibiscum in eternam.

Vet inte varför jag envisas med uttrycket. Har aldrig doppat i grytan och kommer aldrig att göra det. Icke heller kommer jag att äta lutfisk eller julskinka. Det blir kalkon i år. Traditioner är till för att skapas.

Nåväl. Alla julklappar förpackade. Det var mycket trivsamt att sitta i nattens timmar och lyssna till Änglar sjunger medan jag ritade och målade egna juletiketter, rimmade och krånglade till ett paket genom att göra det till en julkyrka. Den vi hade, som så vackert klinkade Stilla natt, checkade ut förra året, så man gör vad man kan för att sätta plåster på såren.

När sista maskinen tvätt är upphängd och torkad, dammråttorna under soffa och sängar borttrollade, doftande hyacinter inköpts och mikrogranen pyntats, ja då kan julen komma när den vill.

Säger härmed tack och adjö för det här året.

God jul och Gott Nytt År!*

P.S. Och just det: det regnar.

*För den som är optimist.

Jag tror att detta var den sista kontorsdagen före jul. Jag hoppas i alla fall att det var det, för annars vet jag inte hur jag ska hinna baka kakor och saffransbullar, klä granen, avsluta julklappsinköpen, frisera de sista fåren och inte minst paketera julklapparna och skriva rim före självaste julafton.

Hur som helst, här sitter man nu med grusiga ögon och bultande tinningar och undrar ifall man vågar spela lite gitarr jättejättetyst innan man går och lägger sig utan att grannsämjan för den sakens skull får sig en törn.

När vi skaffat fristående hus – med trädgård! – kan man sluta grubbla på såna saker. Alltså. ”Kära tomten. I år önskar jag mig…”

Regnet höll sig (nästan) borta även denna dag. Känns lyxigt.

Nåt annat som känns är ryggen. Upptäckte idag att man, om man har sömnsvårigheter inte ska räkna får. Man ska klippa dem.

Var inte särskilt många jag var med och klippte idag, men jisses vad trött jag blev.

Saxen är tung (och respektingivande för en novis), klippställningarna är trixiga, ullen är tjock och även fåren är tunga: Till och med de mest kelsjuka av dem kräver att man baxar och lyfter dem* hela vägen från transporten till klippstället och sen baxar och lyfter dem tillbaka igen. På ditvägen ska de nämligen baxas och lyftas bara för att de vägrar lyssna på ens lockande stämma när kompisarna inte ska med; och på tillbakavägen ska de baxas och lyftas därför att de upptäckt hur angenämt det är att bli av med den tjocka och tunga ullen och vill därför ha mer tid på spa.

*De klyftigaste har som strategi att lägga sig ner. Då hjälper till slut bara pellets. Cute and clever!

Idag har jag åkt ett pyttemini-Vasalopp på gymmet och därför gjort mig förtjänt av blåbärssoppa och ostmacka. Hävdar jag bestämt.

Detta alltmedan jag försöker förkovra mig i hur man klipper får. Bra att kunna, tänker jag, inför helgens uppdrag i bräkande miljö. Det planerade bilmekandet går därmed bort. Tror ändå att det är kört med vår gamla kärra. Motorn är suverän och stadgan på vägen likaså, men när den plötsligt inte vill släppa in en genom förardörren och dessutom bråkar när man ska vrida om startnyckeln, ja då är det helt klart detsamma som ett frammuttrat ”låt mig få gå i pension för bövelen”.

Ska bli, kära skrälle. Härda bara ut i några veckor till. Snäll och fin nu, snäll och fin…

I övrigt tänker jag belöna mig själv efter arbetsdagens slut med en omtittning på Klaus, en mycket stiligt animerad och finurligt hopknåpad berättelse om jultomtens tillblivelse. Innehåller lagom nivå på konflikterna, stillsam magi och påhittiga infall. Går att se på Netflix.

Uppehåll i regnet och ett stämningsfullt besök på Liseberg. Mycket vackert och roligt med hantverksbodarna, julmusiken, belysningen och de konstgjorda vinterlandskapen – inte minst det område där en samisk mansröst hörs sjunga något som klingar uråldrigt och magiskt mellan trädstammarna.

Sen är Tomtehuset med sina påhittiga små mekaniska nissar alltid sevärt, tillika medeltidsbyn (eller vad man ska kalla det) i ena änden av parken. Anakronismen blir extra kul när byborna säljer träsvärd, draksköldar och annat fjärrantidaaktigt samtidigt som de aldrig har långt till kortbetalningsdosan eller det laminerade Swishnumret.

Trots det förhållandevis fina vädret, och den annalkande julaftonen, var det inte mer folk på plats än att vi träffade mina grannar hela fyra gånger. Inte illa jämfört med hur man under andra år på Liseberg varit tvungen att leka packad sill och träna på sin pingvingång.

Dagen, kvällen, natten har gått i jobbets tecken. Måtte jag orka gå på Liseberg med LM imorgon… Vill ju inte missa tomteverkstan. Är alltid värd ett besök. Tjoho!

Nu var jag inte det minsta rolig. Sjuttonockså-känslan dröjer sig ändå kvar. När jag kom hem efter min enträgna julklappsjakt genom stan hade jag kunnat krama ur mina kläder och fylla ett helt badkar med lagrat ihållande hällregn. Inte med julstämning.

Det hänger samman med att man så lätt blir oväntat mycket fattigare av att promenera längs stadens gator än vad man blivit om människor sluppit sitta där på marken i ösregnet med sina pappersmuggar och sina trasiga tänder. I detta upplysta land.

De som säger att tiggare borde förbjudas (och jag känner några välgödda personer som brukar lufta denna åsikt) får gärna fundera på om det inte vore enormt mycket bättre att förbjuda fattigdom. Eller varför inte giriga politiker?

Om en medmänniska måste sitta hela dagarna i kyla och förakt för att få ihop till brödfödan så är detta ett symtom på – inte en orsak till- att något är fruktansvärt fel.

Medan man själv sitter här i stugvärmen med obekymrad tillgång till allt man behöver.

Än så länge.

…går i Jokerns tecken. Det räckte att jag såg ett amatörklipp från inspelningen av Jokerns dans i trappan för att jag skulle förstå att Joaquin Phoenix har ett alldeles särskilt sätt att spela rollen på som jag tror kommer att göra mig glad ikväll när vi tar plats i biosalongen.

Rapport följer. Särskilt till stackars Emmett som inte kan följa med på grund av extra inkommendering på jobbet. Juletiden är slitetider.

På tal om det. Dags att börja jobbajobbajobba med morgondagens deadline.

…strosade hon runt i affärerna på jakt efter julstämning och -klappar. Hon fann inget av det förstnämnda (hon fann inte ens några pepparkakor) men något litet av det sistnämnda.

Sen körde hon hem i regnet, drack sig otörstig på rött vin, åt sig mätt på saffransbullar och surfade sig trött på julpaketerbjudanden från diverse hotell och konferensanläggningar.

Sålunda upptäckte hon att hon vill besöka Sigtuna, en metropol för namnkunniga slott, gamla handelsvägar, sköna naturområden och trevna museer. Men jag konstaterar att hon får sno på om hon ska hinna avhandla årets julmarknad.

Enligt Lunchekot minskar intresset för luciafirande stadigt i vårt land. Jag förstår vad de menar. Själv har jag inte sett glitter i huvet på en enda människa, inte på hela dan. Inte ens på gymmet. Där var folk som vanligt klädda i sina valkiga kroppsstrumpor. Fanns inte en enda vit särk nånstans.

Har Johan Glans en förklaring till varför den allmänna lusten har avtagit inför ställandet av klockan på ringning i gryningen den 13:e december varje år?

I så fall kanske SVT:s uppgift om Lucias ursprungliga identitet återigen kan bredda intresset för firandet av ljus och saffran och tippetappsånger?

Tog en uppfriskande promenad i mörker och ösregn för att lyssna på julkonsert i Domkyrkan. Kör, trumpetare, pianist och baryton (tror jag) ingick. Det lät bra. Det hela blev dessutom en ännu bättre upplevelse i samma stund som kvinnan på platsen intill uppmuntrade mig att byta plats och därmed helt oförhappandes få både bättre utsikt och akustik.*

Sedan. Full av julens glädje lade jag en slant i kollekten, fann att regnet hade upphört, men blev ändå plaskig om tårna vid feltrampandet i en pöl på väg till NKs julskyltning. Rymdtema i år. Vet inte varför. Blev kissnödig och skyndade hem lagom till Aktuellt och fler rapporter om Brexit. Åt blåbärssoppa medan jag försökte intressera mig för stockholmarnas ökade droganvändning. Sen blev det väder.

Ding dong merrily on high…

*Trodde först att jag fått tinnitus, men det visade sig vara denna entusiastiska själ som småylade med i alla de kända julsångerna – när hon inte helt på egen hand gnolade på ”Hosianna Davids son”. Hennes man föreföll ta det hela med ro. Själv är jag lite mer kräsen i mina musikval.

Dagarna rinner iväg. Jobbar och joggar. Hostar. Torkar regnet ur ögonen. Bläddrar mellan TV-kanalerna. Spelar gitarr. Läser om Scheele. Försöker intressera mig för Brexit. Fuskar med middagen (giftig köpepizza i fryst format). Letar efter julstämning.

Nobelprisutdelning. Struntade jag i.

Nobelbankett. Struntade jag i.

Allt jag brydde mig om var sorgen över att Marie Fredriksson inte finns längre.

Det blåser ute. Ännu ingen snö. Men på onsdag lovar pricksäkra Yr ”heavy rain”. Hurra!

Idag har jag ”ledigt” och ska baka saffransbullar, tvätta fönster och hänga upp lite adventsstjärnor. Hurra, hurra!

Och förkylningen har gått in i andra ronden med knogjärnsförstärkta slåssvantar. Hurra, hurra, hurra!

…bestod av att ännu inte ha pyntat med julsaker, ännu inte ha bakat en enda pepparkaka, ännu inte ha packat in en enda julklapp men dock ha kånkat på vinter- och sommardäck fram och tillbaka mellan bil och källare – och däremellan såklart ha fixat bilens väghållning om och när nu vintern skulle råka dyka upp.

Bytte dessvärre inte själv. Tidsfaktorn – deadlines, deadlines, deadlines – spelade roll när jag hastade iväg till Sisjön och lät Däckfixarna trolla till fyra däckbyten på 3-4 minuter. För 349 kronor. Det var det värt!

Försöker slå dövörat till inför den evighetslånga kanonad av smällare nedifrån Mossen där stans chalmerister håller till. De tycks inte veta att det är tämligen många och långa dagar kvar till nyår. Och de ska väl ändå föreställa framtidens hopp? De unga och de utbildade? Tror vi är körda allihop…

Idag firar Finland sin självständighetsdag. Gratulerar!

Vårt grannlands stora dag har jag koll på tack vare en estnisk sopran i kören där jag brukade sjunga, i utbyte mot att få träna på orgeln närhelst den var ledig.

I Göteborg regnar det bara än så länge, men jag antar att snön redan ligger vit och vacker i stora delar av Finland. Grattis till det också!

Började träna för hårt och för snart efter förkylningen. Undrar hur mycket jag har ställt till med nu. Snurrigt, snurrigt. Snorigt, snorigt. Skymning, skymning.