Tittade på BFG häromkvällen. Läste Roald Dahls ursprungsberättelse för några år sedan, och tyckte väl som vanligt när det gäller Dahl: extremt fantasifullt och en aning kyligt.
Och när jag äntligen kom mig för att bänka mig framför Steven Spielbergs filmversion var det samlade slutintrycket: extremt, extremt fantasifullt och ganska varmt.
Jag blev i alla fall tämligen förtjust i Big Friendly Giant eftersom filmteamet tagit sig tid att ge honom en lagom portionerad bakgrundshistoria och en stillsamt stoisk personlighet.
Jag kommer att se om filmen, inte minst på grund av det suveräna cgi-arbetet.