Idag hände två saker som jag inte varit med om tidigare. 1) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle köpa huvudvärkstabletter och behövde knappa in betalkortskoden. 2) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle hem och behövde knappa in husportskoden.
Dessa båda händelser drog genast upp mörka orosmoln i mitt inre, men Emmett tror att de temporärt bortsprungna siffrorna beror på nåt så enkelt som att jag pluggat för mycket.
Han kan ha rätt. Inför lördagens tenta har det blivit massor av funderingar kring kosmologisk strålning, Oortmoln, precession, tidvattenkrafter, HR-diagram, Schwarzchildradier, med mera (mycket, mycket mera). Därav behovet av bollvärkstabletter. Allvar.
I det läget är det ganska trevligt att unna sig en avkopplande stund tillsammans med en precis lagom smält jordgubbsstrut och några sidor ur Ernst Spoléns minnen av Ivar Arosenius.
Spolén, som var arkitektstuderande vid Chalmers när han och Arosenius först möttes, blev tämligen snart anlitad som hemlig ”livvakt” åt den blödarsjuke konstnären. Och tillsammans åkte de bland annat till Spoléns hemtrakter i Värmland, där både den blivande arkitekten och den store konstnären lärde sig massor under ett intensivt studium av värmländsk flora och fauna.
Boken är mycket vackert skriven i all sin rena enkelhet. Som ett exempel:
”/Ivar/ lärde sig älska skogen nästan som en värmlänning. /…/ Mest älskade han de djupa vildskogarna där tystnaden bodde och lugnet vilade, dag, kväll, natt, som en levande dröm. Men där också stormarna, orkanerna regerade med brak och dunder så att djuren gömde sig under jorden och djupa, allvarliga röster spökade i rymden.”
(s 80, ”Ivar Arosenius. En minnesbild av Ernst Spolén”, 1963)