Efter långspringandet i skogen satte jag mig på en bergsknalle i den sjunkande solens ljus och märkte plötsligt att jag hade sällskap av en massa långbenta spindlar. Som rusade iväg så fort jag rörde mig.
Av det skälet var det ingen av dem som riktigt fastnade på bild, trots att jag aktiverade slutaren minst hundra gånger. Inte heller har jag denna dag haft någon framgång med att ta reda på vad de heter, och då menar jag inte Lina, Sixten, Bosse och Gretchen, utan vad de heter på latin.
Vet inte varför det skulle spela någon roll, men det gör det.
Inga andra småkryp verkade heller vilja bli dokumenterade av mig. Varken harkrankar, myror eller blomflugor. Och självaste tordyveln, den som jag först trodde behövde hjälp, tog sig tid att höja på huvudet och liksom räcka ut tungan åt mig. Resultatet: rörelseoskärpa. Sabla illbatting.
