från uppdrag till resultat
Vaknade denna lördag före första advent upp till årets första snö, ett glest täcke över gräs och biltak, i samarbete med blötfärgad asfalt och gråstarrig himmel.
Vet inte riktigt om det fortfarande är höst, eller om vintern har börjat. Men ett som är säkert är att jag igår lekte vuxen och bytte till vinterdäck på bilen.
Och i tisdags var det i alla fall tveklöst fortfarande höst (i Göteborg), för då var det regnigt och färgglatt.
Nu har det snöat sen i förrgår. Det är ganska vackert. Dessutom var det rätt så äventyrligt att igår ge sig ut på cykeln drygt en mil fram och tillbaka för att korrigera ett köp i Sisjön. Jag hade kunnat ta bilen, men då hade jag inte fått kylan och blåsten och slirandet och knarrandet och kämpandet och håret som frös fast i kapuschongens foder. Det var maffigt. Kände mig som värsta polarforskaren.*
*Fick tänka bort den täta – och riskabla – biltrafiken och de enskilda tappra joggare jag mötte. Varav en sprang barbent. Så crazy hade inte ens jag kunnat hitta på att vara.
It was the sixth day of the week, an overcast Saturday on the fourth of February, in the year 2017. … Various sites and apps consulted for a lengthier weather forecast all stated that it was raining.
I begged to differ. The blurry lines in the snowy landscape were snowflakes, not rain, falling on my head.
My gaze turned to the possibly treacherous ground. But I didn’t spot any icy patches, only nekkid feet. Or more specifically, the snowy ghosts of nekkid feet.
No matter how closely I looked, they were still there.
I remain very curious about the person who made them, and why.
I’m currently tending a small flock of Shaun the sheep-like sheep, and when I told them all about it, they simply couldn’t believe it. They were, like, ”I’m so shocked I don’t even know what to do with this piece of straw that’s hanging out of my mouth”.