Har jobbat i ett helt dygn, mer eller mindre utan uppehåll, och jag har varit vaken i två dygn – om man räknar bort stunden då jag slumrade till i gymmets massagefåtölj trots val av ”Extreme Recovery” (med allt som det innebar av kavlande och knådande). Nu vågar jag inte göra något i stil med att cykla, köra bil eller ens prata med grannar av rädsla att lyset plötsligt ska slockna mitt i något betydelsebärande för framtida väl och ve.
Är skrapig i vänsterögat men i övrigt bekymmersamt pigg. Försökte studera aktiekurserna i hopp om att de skulle vyssa mig till ro, men jag blev bara så urbota korkat hoppfull inför de senaste dagarnas vackra siffror att jag började drömma i rosenrött om det där huset med örtagård och luftiga rum för kreativt skapande samt stall och hagar för en charmigt tjurig åsna eller två …
I’m an eejit. What goes up has to come down. Fact.
Så här sitter jag nu istället och skriver brev till mig själv. Inte ens det tråkar ut mig tillräckligt för att John Blund ska tycka att det är mödan värt. Men jag slår vad om att det är tvättstugans absolut nödvändiga plikter som kommer att fälla mig till slut. Eller råkar det vara så bra att vi har rena handdukar så att det klarar sig till nästa vecka? Och måste vi förresten verkligen laga middag idag? Vem orkar tugga i den här sömnbristen kryddad med ett alldeles för högt varvtal efter en stressrelaterad adrenalinkick? Och är det absolut nödvändigt att jag besvarar det där mejlet som undrar när jag tänker bege mig ut på landet igen och lyfta saker så att jag inom fem minuter ser ut som om det har ösregnat på mig ända sedan 2017?
Måtte jag aldrig försätta mig i en situation liknande denna någonsin igen. It’s a resolution based on two keywords only. Priorites and Planning. Learn them by heart Priorities and planning. Planning and priorities. It’s quite simple really. Even an eejit can do it. Fact.