På alla lediga stunder assisterar jag för närvarande syrran och svågern i trädgårds- och fasadarbete i akt och mening att de ska kunna sälja sitt hus och i oktober flytta till sin nyligen inköpta och riktiga gård, de gottegrisarna.
I uppdragen ingår att montera och beklättra byggställningar, och i ett svagt ögonblick av övermod hoppade jag ner på utsidan från en alltför hög höjd, landade i obalans, halkade på algbeklädda stenplattor och föll baklänges på en stentrappa. Det gjorde ont att ta emot fallet med armbåge och fingerleder. Länge trodde jag att jag hade brutit både det ena och det andra, så där satt jag och bara silade luft mellan tänderna i hopp om att jag snart skulle vakna upp ur en löjligt levande mardröm.
Det rörande var att syrrans ena hund, en stor och busig lufs, förstod att något var fel där jag satt och därför kom fram och ”tröstade” mig. Buffade med huvudet, gav mig ett vänligt slick på örat och lät mig borra ner ansiktet i mjuk svartvit päls. Det hjälpte. En snäll och lite bekymrad bordercollieblick räckte för att jag snart skulle vara uppe och svinga mig i ställningen igen. Jobbet blev klart till slut och syrran bjöd på en god rosé i skymningsljuset. Allt kändes så trevligt och bra att det var med förvåning jag vaknade i morse med ring- och lillfinger så svullna att jag emellanåt undrar om de kanske tänker explodera.
Det sorgligaste är inte att jag har svårt att tangentbordsskriva och därmed förtjäna mitt levebröd. Det absolut sorgligaste är att jag inte kan böja fingrarna runt gitarrens greppbräda. Ack o ve! Gråt och tandagnisslan!