Kan inte hjälpa att jag blir lite nervös när folk i receptionen på gymmet plötsligt börjar säga saker i stil med ”du hänger verkligen i” och ”du är här, vadå, 5 dagar i veckan?”.
Mycket oroväckande. Det betyder att man märks. Jag är inte så förtjust i att märkas.
Kan det bero på att de flesta som tränar är tjugonånting, och att det är ett tag sen jag själv var det? Eller beror det på att alla som tränar där, även de som inte är tjugonånting, är klädda i åtsittande fantomentrikåer, wysiwyg, medan jag själv sveper förbi i löst sittande träningskläder med garanterat hög töntfaktor? Eller beror det på att jag är där ungefär samma tid varje dag, alltid med andan i halsen för att hinna in och ut innan klockan blivit 15.30 och mitt dagkort skriker ”Haaa! 80 kronor i böter!”?
På det hela taget är detta fjantiga funderingar. Det viktiga är att jag har avverkat fem mil den här veckan, fyra på löpbandet och en i Skatås (längs hurtbulliga, hemskt kuperade enmilaren i alltför många sommargrader – drack så mycket vatten att magen ännu står som en spärrballong).
Vad jag ville komma fram till var att jag inför springrundan ägnade en timme åt att leta efter nån bra ljudbok att ladda ner. And lo and behold! I found a site with goodies like Asimov, Conan Doyle, Dumas, Stevenson et. al. Check it out!
Förresten har jag hittat en serie på Netflix som Emmett sa att man troligen inte kan berätta för andra att man gillar och samtidigt försöka beskriva vad den handlar om utan att bli rekommenderad en tvångströja. Men jag kan inte låta bli att skratta åt Santa Clarita Diet. Det är en urknasig och egentligen urlarvig serie som handlar om en familj som försöker få vardagen att fungera trots att mamman plötsligt drabbats av en mystisk och djupt störande sjukdom. Än så länge har vi bara kommit till episod 6, och den slutade med att jag skrattade så mycket att jag ramlade ner från soffan. True story.