Etikett: roman

Bokrecensent in spe

Så trillade den ner i brevlådan till slut, drygt en månad efter beställningen:

Göteborg rouge (häftad)

Och efter läsningen tillåter jag mig att samla några intryck i subjektiv predikatsfyllnadsform.
Boken är…

* kort till sidantalet men fullmatad med action: handlingens fartränder har fartränder.

* välskriven i sina språkligt roliga vändningar, med de rätta ”knapptryckningarna” på kulturella, geografiska, sociala, ekonomiska , tekniska ting och andra företeelser som ger trovärdighet åt huvudpersonens skruvade verklighet. Till exempel: ”Så gled Frank förbi Jagaren Småland och andra uttjänta skepp. En skolklass sprang omkring utanför Lilla Göteborgsoperan. Ett par lärare vallade med plågade röster vilddjuren mot entrén.”

* doppad i svart humor, där Frank ofta är föremålet för skrattet. Till exempel: ”Jag är Sveriges mest jagade man. Och vad har jag för flyktfordon? En cykel från första världskriget.”

* återgiven ur ett perspektiv som inte släpper en in på livet när det gäller vare sig huvud- eller bipersoner.

* en historia som nog skulle passa bra i en viss typ av actionhylla, proppad med spännande miljöer, skjutglada situationer och kvinnor enbart definierade av hur lila gubbsen blir i brallorna.

Så. När jag nu härmed tänker låta Emmett ställa denna bok i byta-med-varandra-biblioteket på hans jobb hoppas jag sålunda hjälpa till att sprida vetskap om denna ruschiga berättelse i ett halvfuturistiskt Göteborg.

Läslyssnar just nu på

…Johan Rabaeus när han läser ”Strindbergs stjärna” av Jan Wallentin. Och det gör han väldigt, väldigt bra. Det är därför jag ”bläddrar vidare” trots att handlingen är ganska mycket för långsam för mig. Detaljerna och förklaringarna är så många och långa att jag bland annat hade kunnat vara expert på grottdykning vid det här laget om jag bara varit intresserad av alla steg-för-steg-beskrivningar.

Romanen kom ut redan 2010 så troligen är jag den enda i Sverige och världen som ännu inte har läst den. Har förstått att den storsålde till en massa länder innan den ens hunnit gå i svenskt tryck.

Den handlar om jakten på några mystiska föremål med anknytning till nazistiska illdåd och alternativa skildringar av Sven Hedins upptäcktsresor i Centralasien och Andrées luftballongfärd mot Nordpolen.

I centrum för handlingen står den tungt självmedicinerande symbolexperten Don Titelman, och så småningom tycks även en parapsykologiskt begåvad italienska bli en kraft att räkna med i sökandet efter svar på vad det är för märkliga föremål, ett kors och en stjärna, som har hittats av en grottdykare i ett gruvschakt i Dalarna.

Alltihop låter upplagt för äventyr, och nu när hälften av boken återstår så hoppas jag att det ska börja på allvar.

Just as I thought

…that there is no point in reading fiction, the truly great novel The Buried Giant by Kazuo Ishiguro fell into my lap.

I am almost speaking the truth. More specifically, the novel was on display at the library, where I accidently knocked it over. I picked it up, became fascinated by the cover, was intrigued by the title, made a note of the author’s name, read the sales pitch summary on the back cover, and then went ahead and borrowed the book from the nice machine librarian. The rest is history. I hurried home and read the novel without stopping for more than a midnight snack and some stretching of the legs.

The story is set in a post-Arthurian England  enveloped in a strange mist that makes people forget the past. The main characters of the story are Beatrice and Axl, an old and gentle couple who, for some reason, are badly treated by their fellow villagers. Something makes Axl and Beatrice remember that they have a son who eagerly awaits them in a nearby village. They set out to find him, and on their journey they find many reasons for concern: what would happen if the mist disappeared and they were to retrieve their memories? What would they find out about themselves and each other? Would their love and friendship endure the lifting of the mist?

During the many hardships on their journey they hold on to each other as best they can. They meet strange people and creatures, and each new encounter seems to bring them closer to an answer.

The Buried Giant is a novel inhabited by mythological creatures such as the ferryman of the dead, Sir Gawain (one of King Arthur’s knights), dragons, trolls, sprites and demons. Their presence adds a dreamlike dimension to the story of Axl and Beatrice, which invites the reader to walk beside the old couple and experience at first hand the effects of their lost memories.

Halfway through the novel I was tempted to make references to Pilgrim’s Progress and Beowulf, but then I realised that there is no need for comparisons of any kind. The Buried Giant is a story in its own right. A very memorable one at that.

Översättning i nytryck

Blev förvånad häromdagen när Harper Collins Nordic bad mig hämta ut ett bokpaket från dem på ”Posten”. Visste ju med bestämdhet att jag inte hade beställt något från dem. Något misstänksam öppnade jag den tjocka försändelsen och upptäckte att den innehöll 2 provexemplar av ett nytryck som förlaget gjort av Nora Roberts Älskade Jackie (Loving Jack). Det var tio år sedan jag översatte boken så jag hade i princip glömt bort den, men i takt med att jag läste de första sidorna så kom historien tillbaka till mig.

Romanen handlar om en ung kvinna som vill ge sig själv tre månader för att skriva en bok i lugn och ro. Därför hyr hon ett hus som hon blir mycket förtjust i, och tror att allt därmed är frid och fröjd. Vilket det naturligtvis inte är. Annars hade det inte blivit en roman av det. Om man är nyfiken på hur det ska gå för Jackie och hennes kämpatag med fiktiva cowboyhjältar och deras motsatser – eller sublimeringar – i den ”verkliga” världen, så passa på att få inte bara 1 utan hela 3 romaner till priset av några timmar från tv:n samt 99 kronor. De två övriga romanerna i samlingsvolymen är Minns du? av Lucy Gordon och Charaden av Maureen Child. Eftersom jag inte kommer att läsa dessa berättelser själv så kommer jag att lägga boken på en parkbänk nära dig, att plocka upp och läsa efter behag. Låter det bra?

Allt jag inte minns

…heter romanen som jag läser just nu. Och Jonas Hassen Khemiri heter författaren, som jag brukar föredra i novellform. Det beror på att romanformen är så pass lång att jag ofta hinner tröttna på författarens anslag i språk och form.

Allt jag inte minns har ett intressant upplägg med många röster som berättar omlott utan att man riktigt vet vem som är vem – och vad som är sant. Så frågan huruvida jag kommer att läsa ut boken lär inte avgöras av berättelsens innehåll utan snarare av papprets innehåll. Boken är tryckt i ett material som luktar vidrigt illa, ungefär som tidningen Skriva numera gör (sedan de bytte format och ägare och hejfaderullan).

För många ter sig kanske luktfaktorn såsom något löjeväckande, men jag vet att felaktiga luktmolekyler ger många fler än mig – tiotusentals fler bara i vårt lilla land – ont i magen. Konkret.

 

Viktoriansk kunskapsskatt

Den som vill veta mer om London under viktoriansk tid – läsa tidningsklipp, se fotografier, veta vilka sjukdomar som härjade, få reda på vilka ord som användes och vad de betydde, hur man roade sig, vilka lagar som gällde, och så vidare – bör omedelbart bege sig till denna adress: www.victorianlondon.org

Den inspirerande sajten drivs av Lee Jackson, och jag hittade dit tack vare Anthony Horowitz som på sin tacksida i The House of Silk även tipsar om två böcker i samma ämne: London in the 19th Century av Jerry White, samt Life in Victorian Britain av Michael Paterson.

Tyvärr verkar dessa titlar kvitta för min del. Kan inte hitta dem vare i sig GOTLIB, LIBRIS eller GUNDA så då kom de nog aldrig till Sverige när de gavs ut. Ah well, that’s life for you.

Pågående läsfåtöljprojekt

Läser just nu: Forrest Gump av Winston Groom. Romanen håller ungefär samma klass som filmen. Forrest Gump berättar själv, med allt vad det innebär av komik som uppstår när Forrest, med sin IQ 70, beskriver saker och ting som läsaren men inte han själv förstår. Bortsett från en något fadd smak av fördomsfullhet gentemot människor från Asien är det en underhållande och totalt skruvad – och ibland lite snyftig – historia om USA:s historia.

Tillåter mig att citera ett klipp ur boken: ”After breakfast, the President axe me if I want him to show me aroun the house, an I say, ’Yeah’, an off we go. When we get outside, all them photographer fellers are followin us aroun an then the President decide to set down on a little bench an he say to me, ’Boy, you was wounded, wasn’t you?’ an I nod, an then he say, ’Well, look at this,’ an he pull up his shirt and show me a big ole scar on his stomach where he has had an operation of some kind, an he axe, ’Where was you wounded?’ an so I pull down my pants an show him. Well, all them photographer fellers rush up an start to take pichers, an several folks come running over an I am hustled away to where Colonel Gooch is waitin.
That afternoon back at our hotel, Colonel Gooch suddenly come bustin into my room with a hanful of newspapers an boy is he mad. He begun hollerin an cussin at me an flung the papers down on my bed an there I am, on the front page, showin my big ass an the President is showin his scar. One of the papers has drawn a little black mask over my eyes so they can’t recognize me, like they do with dirty pitchers.
The caption say, ’President Johnson and War Hero Relaxing in the Rose Garden.'”

 

 

Årstidernas växlingar

Dubbla tröjor under vindtygsjackan och kragen uppfälld. Antar att sommaren får räknas till årets överspelade ting. Och som av en händelse är Slutet på sommaren av Anders de la Motte den nästsenast lästa romanen.

Vågar mig på att berätta ungefär lika mycket av handlingen som författaren själv gjorde under bokmässan: Året är 1983 när en liten pojke försvinner från en ort i Skåne och aldrig hittas igen trots stora insatser. Tjugo år senare möter den försvunna pojkens syster en man som gör att hon börjar ifrågasätta det som hände hennes bror. Hon återvänder till barndomshemmet och börjar gräva i det förflutna, vilket oroar en del personer i hennes omgivning.

Även om de la Motte här har bytt ut sin annars så halsbrytande spännande action mot betydligt mer stillsamma takter så är det samma sorts kluriga bygge som i tidigare böcker. Samma sorts lust att läsa vidare. Och fastän jag är så Agatha Christie-dopad att jag ungefär halvvägs in i handlingen kunde lista ut svaret på gåtan så fanns det en liten extra vändning på slutet som jag hade missat att kalkylera med. Säger bara: Mervärde.

Räknas det som nyläst…

… om man bara har läst 150 sidor och sedan skummat resten? I så fall har jag tillstånd att säga att den senast lästa boken i läsfåtöljen är Skuggan av Marit Furn. En debutroman som antagligen är godis för alla som läst Tennisspelarna av Lars Gustafssson och Inferno av August Strindberg, eftersom Furn låter Strindberg få fog för sin förföljelsenoja under de rökiga alkemiståren i Paris.

Romanen är skriven som en tvehågsen spionrapport författad av den oansenliga kemisten Zygmunt Pietziewzskoczsky, som (tror sig ha) fått i uppdrag att smyga på Strindberg och leta efter tecken på omstörtande verksamhet. Och trots att Zygmunt med jämna mellanrum påminner sig om att anteckningarna inte ska handla om honom själv, så gör de det. De handlar bara om honom och hans tomma känsloliv och villrådiga rörelser på begränsad yta. Sedan är det visserligen lite folk som dyker upp och är mystiska med gas och andra hotfullheter, men jag lät dem hållas utan att bry mig så mycket. Bläddra, bläddra, skumma, skumma.

Så nu är 7-dagarsboken tryggt återlämnad på biblioteket och redo för nästa läsare. För låt inte mig avskräcka. Allt är bara en fråga om tycke och smak. Jag inser att romanen är skickligt skriven, och dessutom uppfattar jag tematiken som besläktad med både Gabriella Håkanssons och Mare Kandres verk.

UltiMatum – viss spoilervarning

Mycket trevligt att det uppstått en liten andningspaus i uppdragsfloden så att man hinner plöja igenom läsfåtöljens väntehögar med bra böcker.

Senast utlästa bok i högen är UltiMatum av Anders de la Motte. Är barnsligt förtjust i alla de böcker han hittills skrivit. Gillar den fulla farten framåt och den väldigt snälla människosynen. Framför allt uppskattar jag avsaknaden av sexism. Visserligen medverkar en och annan silikonblondin, och för all del även en och annan guldkedjegangstar, men det uppvägs av att de är som lökar (för att prata med Shrek): de har lager.

Romanen är del 2 i en serie som inleddes med MemoRandom, där David Sarac var huvudperson. I den här romanen förflyttas perspektivet till den skickliga utredaren Julia Gabrielsson och den goda skurken Atif Kassab. Händelserna berättas ur deras och en rad andra personers perspektiv, och det är många komplicerade trådar som ska redas ut innan säcken slutligen kan knytas ihop. Ändå är det inte särskilt svårt att hänga med i svängarna. Berättelsen är väldigt snyggt byggd (kanske lite för snyggt eftersom jag ganska tidigt listade ut vem huvudskurken var – eller så är det bara jag som är ohyggligt intelligent) och jag skulle rasande gärna vilja veta hur man som författare går till väga när man ror ett så komplicerat projekt i land.

När man sitter där vid datorn och knappar fram ett ord i taget, hur gör man egentligen för att behålla överblicken och täppa till alla logiska luckor utan att bli snurrig och tröttna på halva vägen?

Har testat olika metoder utan att hitta något upplyftande svar:

  1. Att flytta runt på post-it-lappar är skräp, de buktar sig och blir oläsliga strax innan de trillar ner på golvet.
  2. Att skriva på tapetrullar är skräp, de blir snabbt nedklottrade och kluddiga och kontraproduktiva.
  3. Att skriva på indexkort är skräp, för var ska de läggas någonstans där de kan ge ett helhetsintryck – och dessutom få ligga ifred för vinddrag och kaffekoppar och dammsugare?
  4. Att jobba med Writer’s Blocks och liknande skrivhjälpsprogram i datorn är skräp, för på lilla skärmen är de lika oöverskådliga som om man haft berättelsens alla byggstenar inlåsta längst in i nedersta skrivbordslådan under hålslaget, häftapparaten, miniräknaren och en tung pärm med lösa blad som väller ut när man försöker lyfta den.

Heavvy sigh. What is a poor girl to do?