Så har man multimediaexperimenterat igen

Det har tagit lång tid att gå från svårartad dipp i humöret – med utlopp i en dyster dikt – till inspelningsteknikfunderingar, sång, violingalenskaper, knepeliknåp i timtal i Flash, ytterligare teknikfunderingar (den här gången i Premiere), åtskilliga ”häng” i Emmetts dörröppning med frågan ”har du lust att kolla och säga vad du tycker?” och slutligen en färdig produkt.

I alla fall så färdig som det är lönt att göra den.

Nu går jag vidare till nya projekt, och tar alla mina nyförvärvade insikter, kunskaper och erfarenheter med mig. Som den otroligt mycket klokare person jag plötsligt har blivit.

 

 

WIP

Det hela ska bli en berättelse med bild och musik om en figur som mycket bestämt vill något som andra påstår är helt omöjligt. Vilket bäddar för knasiga äventyr längs vägen.

Klyschigt upplägg, men än så länge har jag väldans roligt. Egentligen finns det inte tid att knåpa med egna saker, men kanske är det extra roligt just därför…?

  1. Se Wayne-Wayne går på stigen fram
    barfota så det blir tåjam
    som dumt folk ska få lukta på
    tills att dom plumsar i en å
    Och öronen han pyntar med
    små pluppar från en älgbak bred
    När han ger upp ett rysligt rap
    får han ett monstermedlemsskap

Så tänker Wayne-Wayne med ett smil
och välter en och annan bil
För han är ruskig han som få
ett monster att skrämt heja på

”Har ni verkstatt här, eller?”

…som Emmetts tyska granne sporde honom en gång för länge sen när han var nyinflyttad i sin lägenhet och hade många saker som skulle hamras, spikas och borras upp på väggarna.

Själv har jag bara saker som ska hamras. Ner av pianotangenter.

Kan inte sluta höra melodier som jag vill ge form i MuseScore. Längtan till detta program är våldsamt energigivande, och jag är dessutom ganska stolt över resultaten, trots mina illgrönegröngölingsnybörjarrookiekomponerande kunskaper. Räknat i musikskaparår är jag faktiskt bara en vecka gammal. Då kan man inte begära att det ska låta Bach och Boulanger, Shostakovich och Strozzi, von Bingen och Beethoven om ens alster. Här kommer en Norparevals*.

*En del av mitt monsterprojekt.

Multimediaprojektet

Musikskapandet fortsätter. Jag borde verkligen brödfödejobba i första hand och musicera i andra, men jag vet inte hur jag ska få stopp på mig själv vid klinkandet. Det är ett stort problem…

Inte.

Har så kul att jag får lust att stampa runt en stund i takt till dagens komposition i MuseScore, ett litet stycke som är tänkt att ingå i mitt multimediaprojekt (enligt överenskommelse med Kulturkalasvänner ska det vara klart senast 13 mars) där huvudrollen spelas av monster som ingen nånsin hört talas om men som ändå alla känner till. I’m so clever it hurts. And modest, too.

Marinerande multimediaprojektidé

Ritplattan fortsätter att fascinera och roa. Diverse katter får stå modell när jag ska försöka få kläm på alla Photoshop-verktyg (ge mig några år till…) och samtidigt försöka vässa min idé till ett urfiffigt multimediaprojekt som jag kom på redan runt nyår men som än så länge bara är i spädbarnsfasen. Wacom gör hur som helst att jag varje kväll har enormt svårt att gå och lägga mig. Vill mycket hellre sitta uppe och rita, rita, rita. Påstår inte att min sömnmotvillighet resulterar i Monet, Lerin eller Picasso. Påstår bara att det hela är så himla roligt att jag nästan kolar vippen.

Som grädden på moset, glassen på tårtan, senapen på korven, pricken över i:et, spenaten mellan tänderna, ska det bli snö här i Göteborg på söndag. Hmm, var la jag pulkan nu igen?