Igår bänkade jag mig i Lindome kyrka – en vacker byggnad uppe på en mycket, mycket hög höjd och dagen till ära höljd i soldis och mycket, mycket friska vindar – för att lyssna när kyrkomusiker Charlotte Edin på orgel, piano och cello framförde signaturer ur filmer som Pirates of the Caribbean, Jurassic Park, Lord of the Rings, Gudfadern, Amelie från Montmartre, Indiana Jones, Schindler’s List, Änglagård, Såsom i himmelen och Harry Potter. Prästen Andreas Thalenius knöt ihop musikkavalkaden med betraktelser kring dessa filmers avtryck både hos honom själv och i ett större socialt och kulturellt sammanhang. Det var en rolig idé, och jag är glad att jag cyklade dit (även om det tog mig sammanlagt fyra timmar fram och tillbaka på delvis livsfarliga landsvägar – om man är cyklist – i bedövande kall blåst).
Det faktum att jag hade fräckheten att alls kliva in genom portarna trots att jag är agnostiker kompenserade jag med en rundlig donation i kollektbössan. Jag är mycket förtjust i kyrkorum, i allvaret och förhoppningarna som byggts in i dem. Det är något med lukten av ålderdom och damm som andas beständighet och skänker ro. Jag trängtar till locket som slår för öronen så fort man kliver in genom en kyrkoport.
Att Indiana Jones var där igår tillsammans med Jack Sparrow, och Harry Potter med flera, förringade inte alls den bedövande tystnad som ligger gömd i stenarna och murbruket.