Syrran hade varit på jobbföreläsning och lyssnat på Robert Karjel som enligt henne talat så entusiasmerande att hon blivit tårögd, och så hade jobbet köpt två av Karjels medhavda böcker åt alla sina anställda. Men syrran, som har ett 60-timmarsjobb, har ännu inte hunnit läsa dem. Därför lånade hon med strålande ögon ut dem till mig med orden ”Det ska bli roligt att höra vad du tycker!”.
Mina förväntningar sköt i höjden, i tron att böckerna skulle förmedla unika tankar om kollektiv intelligens och annat intressant som jag hört Karjel prata om på YouTube.
Alltså. Glad i hågen började jag på första sidan … och insåg att det var en kriminalroman. Så ock den andra boken. Denne man måste ha hur mycket energi och brain power som helst som hinner med att spotta ur sig skönlitteratur mitt i allt helikopterflygande och divisionschefande och överstelöjtnande och föreläsande, men jag hinner tyvärr inte med att läsa påhittade saker just nu. Tiden rinner iväg och jag blir myrkrypig om jag gör annat på min lediga tid än försöker vara kreativ eller lära mig nya saker.
Så nu undrar jag hur jag ska kunna mobilisera modet som krävs för att göra syrran besviken och förklara att hennes vänlighet var pärlor kastade till svin. Aj.