från uppdrag till resultat
Har inte ”vågat” börja måla på glas än. Urbarnsligt, men jag tror väl att det ska bli blaha blähä och ett drömprojekt rakt ned i soptunnan. Är säkert därför jag går som katten kring het gröt. Bokstavligen. Jag ritar katter, och sedan ritar jag ännu fler katter.
Men snart, snart ska jag ta mig i kragen och sätta penseln till glaset. Se där. En mening jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva.
Katter var det, ja. Motiven är alla hämtade ur Jan-Öjvind Swahns bok ”Älskade katter”.
När jag denna dag hjälpte till med stängsel i en hästhage fann jag mig mer intresserad av att gulla med denna häst än av att skruva ur gamla isolatorer. Den godmodiga f.d. travaren hängde efter mig runt hela hagen för att jag skulle klia honom på halsen medan han satte hakan mot min skult och lutade huvudet på mig.
Det var obeskrivligt underbart att bara få stå där och lyssna och uppleva. Hamnade i en annan dimension. Får rätt mycket samma känsla när vi ”lånar” grannens katt, som enkelt kan parkera i ens knä i 5-6 timmar bara för att få bli kliad och placerad i universums mitt. Det vill säga, jag förstår att dessa djur inte bryr sig om en annat än som en pälskliare – men det gör mig inget. Tvärtom. Det är skönt att veta att man inget betyder för dem när man väl har rundat hörnet.
Förr eller senare får jag kläm på’t.
Häromdagen, när jag i gassande solsken slet med en lång buxbomshäck så att svetten lackade och humöret började tryta kom trösten plötsligt smygande på fyra vita tassar.
I ena stunden var det absolut ingen annan där förutom jag själv och den bångstyriga häcken. I nästa stund satt det, allra längst bort där häcken tog slut, en grå katt med vitt underrede och stirrade på mig så där som bara katter kan.
Jag sa väl nåt till hälsning som den nonchalerade på ett magnifikt sätt genom att börja slicka sig om ena tassen. Jag vände mig bort för att samla ihop några avklippta grenar. Nästa gång som jag tittade åt kattens håll satt den på exakt samma sätt som förut. Fast närmare.
Återigen sa jag väl nåt. Är så svag för katter att jag lätt glömmer bort att de aldrig i livet skulle göra sig besväret med att lära sig tala och förstå människa. Katten började tvätta den andra tassen. Jag återgick till mina avklippta grenar, och sneglade i ett lyft åt kattens håll igen. Den satt som förut. Fast mycket, mycket närmare.
Det hela var som i en skräckis av prima kvalitet, med den skillnaden att jag blev glad, inte rädd. Katten befann sig så nära nu att jag skulle ha sett dess pupiller om inte juniljuset krympt dem till två sandkorn och låtit två guldsolar få fullt utrymme i stället.
Eftersom jag vet att humanoider kan vara vidriga varelser blev jag även glad över att katten var på sin vakt. Och egentligen borde jag inte ha visat den att det finns vänligt sinnade tvåbeningar, men den var så otroligt fin med sina guldögon och sin gråa päls prickad av frön och pollen och sina vita tassar som undertill såg ut som otvättade sportsockor och sina vassa tänder som blottades i gigantiska gäspningar medan den sträckte ut sig på asfalten och flexade sina klor mot mina byxben samtidigt som den fick sin dammiga nacke kliad. Gräset som jag repat ur planteringarna passade dessutom väldigt bra att tugga på. Det var som om jag hade repat gräset enbart för min nya väns skull. Men för den sakens skull fick jag inte lov att sluta klia. Då fick jag genast en ”men hallå vad är det frågan om?!”-blick.
Det enda som fick den fröjdefulla lilla katten att slita sig från uppmärksamheten var ett ljud – som jag inte förstår hur den kunde uppfatta genom grönskans rasslande i vindens sus, grannarnas trädgårdsfest, flugornas surr och det avlägsna trafikbruset – som kom från andra sidan häcken jag var i färd med att frisera. Katten jamade till, satte sig upp och stirrade mot en punkt i häcken, som i mina ögon endast bestod av blad och trimmade grenar. Inte ens en fluga var i sikte just då.
Men katten fortsatte att stirra, svirrade på baken som för att hoppa rakt upp i bladverket. Stirrade och satsade. Fortfarande varken såg eller hörde jag någonting som kunde förklara det kompakta intresset för en nyklippt häck, inte förrän en fjäril plötsligt svävade över kanten och avtecknade sig som en liten älva mot den absolut molnfria blå himlen. Då slickade sig den lilla katten runt munnen och kilade runt på andra sidan häcken för att kolla om det fanns bättre åtkomst den vägen.
Det gjorde det inte, kan jag lugna alla fjärilsälskare. Katten strosade iväg för att begrunda saken i lugn och ro. Jag sa hej då men det brydde den sig förstås inte om. Själv fortsatte jag med mina sysslor, och lite senare, när jag pausade med min medhavda matsäck, tänkte jag på hur det är rätt skönt ändå att vara människa och kunna bre sig en ostmacka. Hellre det än en fjäril. Vilken dag som helst.
Mr. Cohab har fått flunsan i de torra, blåsiga och bitiga minusgrader som råder just nu, de värsta på länge. Han blev sjuk för en vecka sedan, och orkar fortfarande knappt ens hasa runt här hemma i lägenheten. Men läkaren på vårdcentralen, så ung att hon nästan var nyfödd, sa att han gärna kan gå till jobbet, inga problem.
Isgatorna i vår stad ligger som ett faktum sedan ganska lång tid tillbaka, den statiska elektriciteten får grannkatten att ge mig djupt svikna blickar när jag gör som hon vill och klappar henne, och den ödsliga vinandet genom ventilerna får mig att undra hur alla hemlösa klarar sig.
Fangbone är en serie som jag tyckte var kalaskul att dubböversätta. Därför är det ännu kalaskuligare att nu få se den på Netflix med svenska röster som är skojigt spänstiga.
Jag är enormt förtjust i den vildsinta – och artiga – barbaren Fangbone som tillsammans med nutidsgrabben Bill bekämpar en slemmig, småkorkad ärkefiende vid namn Drool, och jag kan inte låta bli att sjunga med i introlåten till varje avsnitt. Jag minns att jag svettades lite för att få ihop rim och rytm, men jäklars vad klämmigt det blev i sångarnas händer (tänder).
Det roar mig också att aktivera de svenska undertexterna, som någon annan än jag har gjort, och som ger andra lösningar än mina eftersom de slipper ta hänsyn till figurernas läpprörelser.
Dessutom, idag fick vi ett toksött vykort från grannens (fast vi låtsas att det är vår) katt som rest till Karlstad för att träffa en kompis.
Filmstjärnebilden på vår boss är tagen av Mats Wersén och tillhör honom.
På det hela taget har det här varit en mycket glad dag.
Det är nåt åt det här hållet de egentligen ser ut, de små kissemissarna. Jag tror nästan att jag gillar dem ännu mer nu när jag vet det. Coola typer, liksom.
Hur mycket man än har att göra så finns det alltid tid för den här lilla älsklingen som ringer på vår dörr ibland och vill få tonfisk och en sovstund i knäet.
Då gäller det att ta på sig en tjock tröja som står emot hennes tasstrampande klor innan man hasar ner i lagom läge i soffan så att hon kan pösa ut på ens mage. Där ligger hon sen tills hon blir för varm och måste gå och lägga sig under bordet en stund.
Det är frestande att då försöka lura åt sig ett arbetspass vid skrivbordet, men det dröjer sällan länge förrän hon börjar jama i sömnen och strax därpå kommer springande för att få mer tonfisk och omsorger.
Hon är den gulligaste, finaste och roligaste katt jag vet, men hon är ändå svagast för Emmett. Gör inget, för då blir det en desto större ynnest när hon faktiskt väljer mitt knä att slumra i.
Ritplattan fortsätter att fascinera och roa. Diverse katter får stå modell när jag ska försöka få kläm på alla Photoshop-verktyg (ge mig några år till…) och samtidigt försöka vässa min idé till ett urfiffigt multimediaprojekt som jag kom på redan runt nyår men som än så länge bara är i spädbarnsfasen. Wacom gör hur som helst att jag varje kväll har enormt svårt att gå och lägga mig. Vill mycket hellre sitta uppe och rita, rita, rita. Påstår inte att min sömnmotvillighet resulterar i Monet, Lerin eller Picasso. Påstår bara att det hela är så himla roligt att jag nästan kolar vippen.
Som grädden på moset, glassen på tårtan, senapen på korven, pricken över i:et, spenaten mellan tänderna, ska det bli snö här i Göteborg på söndag. Hmm, var la jag pulkan nu igen?
Ritplattan fortsätter att göra mig glad. Och Photoshop forsätter att busa med mig…
… så det blir till att läsa både Gatukatten Bob av James Bowen och Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron och Bret Witter.
Tillägg: Måste erkänna att jag hade mycket större behållning av boken om Dewey. Beror på att den lilla bibliotekskatten sätts in i ett socialt sammanhang. Vicki Myron och Bret Witter beskriver hur livet tedde sig i Spencer på 80-talet, med karga människoöden mitt i den ekonomiska krisen, och hur Dewey – med bibliotekschefen Vicki Myrons hjälp – påverkade invånarna i den lilla stan. Deweys personlighet och charm blir ett instrument för att berätta om människorna på orten, och vilket ljus de hade inom sig, bara de fick en chans att visa det.
