Julafton kom med ett himla trevligt firande hos släkt och vänner och en helt osannolikt kelsjuk rottweiler. Sedan blev det en ”egen” julafton vid den hemlighetsfulla granen här hemma.
Emmett gav mig så fina presenter att jag blev alldeles knäsvag, faktiskt bokstavligen eftersom en av dem var senaste Tomb Raider som jag nu har spelat så länge idag att jag glömt att sticka ut på min dagliga springrunda, missat att göra middag, glömt att tvätta bilen, osv, osv.
Och Emmett är så änglalikt snäll att han låter mig hållas. Medan tiden idag har gått utan att jag märkt det och mina ben somnat så har han bockat av alla punkter på dagens schema här hemma (bortsett från sticka ut på min dagliga springrunda). Detta medan jag själv har sprungit runt som en besatt på de dödas festival och smugit på skurkar som jag expedierat med enastående finess, gjort äventyrliga undervattensdykningar, svingat mig längs nedfallande klippväggar, besvarat eld med eld, kraschat med flygplan, dinglat i trädgrenar och nu senast fastnat i en ”time run” där man på något sätt som jag ännu inte lyckats begripa mig på ska iordningsställa en bro över en dödlig fors.
Det är bråttom att hinna med även ”på riktigt”, för om jag har otur så blev jag smittad av vinterkräksjukan igår av en stackare på släktträffen. I så fall lär jag varken kunna brödfödejobba eller spela Tomb Raider på ett tag. Men om jag skulle råka åka på den hoppas jag att jag hanterar den med samma enorma tapperhet och värdighet som M gjorde igår. Jag är så imponerad av henne att jag skulle vilja VARA hon. Minus vinterkräksjukan, förstås. Men vi har fått veta att hon redan är på bättringsvägen, och det gläder både Emmett och mig mycket!