…Johan Rabaeus när han läser ”Strindbergs stjärna” av Jan Wallentin. Och det gör han väldigt, väldigt bra. Det är därför jag ”bläddrar vidare” trots att handlingen är ganska mycket för långsam för mig. Detaljerna och förklaringarna är så många och långa att jag bland annat hade kunnat vara expert på grottdykning vid det här laget om jag bara varit intresserad av alla steg-för-steg-beskrivningar.
Romanen kom ut redan 2010 så troligen är jag den enda i Sverige och världen som ännu inte har läst den. Har förstått att den storsålde till en massa länder innan den ens hunnit gå i svenskt tryck.
Den handlar om jakten på några mystiska föremål med anknytning till nazistiska illdåd och alternativa skildringar av Sven Hedins upptäcktsresor i Centralasien och Andrées luftballongfärd mot Nordpolen.
I centrum för handlingen står den tungt självmedicinerande symbolexperten Don Titelman, och så småningom tycks även en parapsykologiskt begåvad italienska bli en kraft att räkna med i sökandet efter svar på vad det är för märkliga föremål, ett kors och en stjärna, som har hittats av en grottdykare i ett gruvschakt i Dalarna.
Alltihop låter upplagt för äventyr, och nu när hälften av boken återstår så hoppas jag att det ska börja på allvar.