Spoilervarning!
Jag är ständigt på jakt efter något som ska kunna fylla tomrummet efter J.K. Rowlings oslagbara Harry Pottersvit*, och därför blev jag ganska ivrig när jag på bibliotekets fantasyhylla hittade Bobbie Peers ”Kryptalportalen”.
Det är nummer två i en serie om kodknäckaren William Wenton (första delen var utlånad), och det som väckte min iver inför denna bokserie var just associationerna till en parallell värld (en datoriseradmekanisk istället för en magisk), en huvudperson utrustad med en kraft som vederbörande håller på att lära sig behärska (ett kodknäckande luridium i skelettet istället för ett mystiskt ärr i pannan), en ärkefiende (en skrynklig, elak man istället för en deformerad trollkarl), en mentor (en morfar istället för en rektor), hjälpande vänner (en snäll tjej och en reserverad kille istället för en superklyftig tjej och en opportunistisk kille), fantasifulla figurer (dörrar och obotar istället för flygande kvastar och husalver).
Antagligen hade jag ställt siktet alldeles för högt, för under läsningen av ”Kryptalportalen” undrade jag hela tiden när boken egentligen skulle komma igång. Ständigt kunde jag ana att världen var intressant och att fienden var otäck, men jag fick aldrig något egentligt grepp om vem, hur och varför. Kom så småningom fram till att det berodde på att huvudpersonen William aldrig tar några egna initiativ. Han kontaktas av personer som ger honom direktiv. Han följer dessa direktiv och kontaktas sedan av nya personer. Som ger honom nya direktiv. Det gör honom till en passiv mottagare av information och handlingar som inte han själv utan andra väljer att exponera honom för. På så vis blir namn, miljöer, diskussioner om vad en plötsligt uppoppande robot skulle vilja heta, och så vidare, tyvärr saker som snabbt halkar bort ur medvetandet.
Jag skulle vilja läsa om en huvudperson som är nyfiken och modig och som undersöker saker och ting på egen hand, som listar ut svaren på gåtor och agerar, ibland felaktigt, tills alla pusselbitar hamnat på sina rätta platser och fienden besegrats. Åtminstone för den här gången. Det är bara genom en aktiv huvudperson som läsaren ges chans att fördjupa sig i miljöerna och problemen. Med en passiv huvudperson måste händelseutvecklingen istället hängas upp på långa dialoger med frågor och svar. Och när huvudpersonen dessutom måste upprepa svaren varje gång så, ja, vad ska jag säga…?
Till exempel:
”Opalånga”, sa Goffman.
”Opalånga?” upprepade William.
När boken så småningom tagit slut verkar ingenting mer ha hänt än att ärkefienden, som aldrig figurerar i boken annat än som ett namn, har försvunnit genom just Kryptalportalen.
Därföre. Min jakt på en riktigt bra bokserie i lakunen efter Harry Potter fortsätter.
* Att Daniel Sjölin i Kulturnyheterna igår med ett snett leende ville få det till att Rowlings enorma försäljningsframgångar beror på att hon skrivit samma historia om och om igen ter sig som ett försök att förminska Rowlings finurlighet och fantasi, och inte minst hennes järnkoll på hur en berättelses persongalleri ska användas för att på ett klurigt, spännande och engangerande sätt hålla intresset vid liv från den allra första sidan till den sista.
