Pausade under dagens springrunda med en funderingsstund på en iskallt blåsig höjd i solen, oförskämt låg i humöret, när en gul labrador med hela sin uppenbarelse bekymmerslöst svängande i blåsten plötsligt närmade sig. Den gjorde det väldigt smålistigt, som den inbillade sig, genom att låtsas nosa på saker som var så intressanta att den inte alls hörde husses rop. Nosa, nosa, snegla på mig, nosa, nosa, snegla på mig … Och så fort ögonkontakt uppnåtts lyste den upp inför den absoluta självklarheten att alla tvåbeningar genast förstår att den är sötast och charmigast i hela vida världen. Och den här tvåbeningen berömmer sig av att minsann inte vara dummare än en labrador. Efter att ha blivit buffad på och omringad av den rara lilla varelsen och fått hjälpa till att stryka bort lite fällande vårpäls så värmde plötsligt solen mycket mer än tidigare. Och resten av springrundan gick hur lätt som helst.
Och väl hemma igen har jag gjort ny musik:
Lite känning av medeltid. Lite krigiskt. Kanske en rest av sinnesstämningen som rådde innan jag fick ett peptalk av en gul labrador. Cutie doggy, your work here is done!