humlor – Carols kontor

Humlekavalkad

Har varit löjligt förtjust i humlor i alla tider (men tycker det är mycket klurigt att se skillnad på de många olika arterna, inte minst därför att de skiljer sig åt beroende på om det är en drottning, arbetare eller drönare) och kan bara glädjas åt att det börjar råda konsensus på gräsrotsnivå kring dessa och många andra insekters livsavgörande roll i vår överlevnad. Utan pollinerande insekter, ingen mat på bordet.

Det är inte så enkelt för en stativlös amatör att fotografera humlor i denna stad där det blåser jämt och de dessutom med sin tyngd får blomstren att gunga på sina stjälkar. Men stockrosor tycks locka dem att dröja sig kvar. Får nästan för mig att de blir lite drogade – i alla fall mer stationära – mitt i allt pollenöverflöd.

Svårt att se men gissningsvis också hushumlor (på stockros)

Blommig bombus

Det är så rätt att humlornas tjocka släkt heter Bombus (i alla fall när det gäller de sociala humlorna; snylthumlorna är en annan historia). De slår ner som en bomb av gullighet när de korsar ens väg, ibland bokstavligen så att man måste lyfta upp de däckade små liven från asfalten och släppa av dem på en blomma, helst en som är lila.

Tror att det var en åkerhumla som jag lyckades få någorlunda skärpa på medan den undersökte en daggsalvia (om nu mina botaniska efterforskningar råkar stämma).

Fyra humlefakta som tidigare var okända för mig: 1) De har både fasettögon och punktögon; 2) De är specialister på att vibrera loss pollen med hjälp av kroppen och av vingarna som slår 130 gånger per sekund eller mer. De är därför norra halvklotets viktigaste pollinerare; 3) Marken under lindar blir lätt humlekyrkogårdar på sensommaren på grund av att blommorna fortsätter att dofta gott även när de är tömda på nektar, vilket gör att humlorna ändå dröjer sig kvar och slutligen svälter ihjäl; 4) Världens största humla är sydamerikansk, heter Bombus dahlbomii och kan bli 4 centimeter lång – om den är en drottning, vill säga.

(Källor: https://blogs.scientificamerican.com/extinction-countdown/biggest-bumblebee-threatened/; https://www.livescience.com/57509-bumblebee-facts.html; NE; Wikipedia)

I den sista vilan

Var ute och fotograferade blommor igår, så gott det gick i blåsten, och hittade då en trädgårdshumla (tror jag) som somnat in på en vägtistel (tror jag). För att tala med farbror Melker: Denna dag ett liv.

Cykelturens skörd

Trampade iväg till Sisjön i akt och mening att hitta salvia eller nåt annat lila och väldoftande som humlor och bin kan tänkas gilla nu när de egna planteringarna inte riktigt burit den frukt som önskats. Även om humlor inte varit sådana otroligt söta små djur hade man ändå varit tvungen att hjälpa dem och alla deras pollinerande insektsvänner så här i torkan.

Om jag haft vett på att ta bilen istället skulle jag ha köpt rosenstav. I biffiga krukor stod de där i Plantagens utomhusavdelning alltmedan humlor, bin och fjärilar trängdes som tokiga kring växtexemplarens vackra färg och ljuvliga doft.

På andra plats i surrig popularitet kom krukorna med temynta – som jag lyckades få med mig ett par exemplar av när de väl evakuerats av smålivet.

Nu står inköpen hemma på balkongen där de besöks av de efterlängtade humlorna (hittills bara åkerhumlor, vad jag kunnat se). Jag försökte plåta de små pälsbollarna, men de är så flitiga att de bara blir till ett gulligt sudd på den förnämliga men långsamma kamerans plåt.

Enklare då med temyntorna. De håller sig något så när i skinnet, även om de gärna dansar loss i vindpustarna och grumlar sig i konturerna. De rackarna. Men underbart luktar de i alla fall, det anser både humlorna och jag.