Så tittade vi då på prisbelönta Gräns. Och jag önskar nästan att jag hade ägnat de timmarna åt något annat.
Problemet var kanske att jag på förhand låtit mig luras av hajp, prisgalor och idel lyriska filmrecensioner i olika medier. När recensenterna påstår att ”det är en mycket annorlunda film” så undrar jag vad de jämför med. Tycker mig ha sett urvattnade färger, deppigt tomma miljöer, hopplöst passiva huvudpersoner, obegriplig psykologi, eviga scener i slafsande måltider och konstigt sex miljoner gånger förr i serier och biofilmer, inte minst i svenska dito. Och när de skriver att ”filmen hela tiden tar oväntade vändningar” så begriper jag på djupaste allvar nada: Det fanns ingenting som var oväntat. Absolut ingenting. Jag svär.