Jahapp, nu har jag två dagar i rad försökt vara med där det händer. Yiii-haaa!
Fredag:
Strosade under eftermiddagen-kvällen runt centrum i syfte att absorbera stämningen och blev a) uppläxad av en äldre medelåldersman i kortärmsskjorta som tyckte att jag inte stod i kö på rätt sätt (åtminstone inte på det sätt som passade honom – innan dess hade han stått och pustat och frustat mig högljutt i nacken), b) skenangripen av en lullig tonårskille som med en galen glans i blicken behövde visa sig tuff inför kompisarna (men just då lyssnade jag på ett extra roligt poddavsnitt av Så funkar det och var därmed på ett alltför gott humör för att låta mig provoceras) samt c) omringad av ett gäng råttor (den äkta, fyrfota sorten med lång svans) som tyckte att bänken där jag slagit mig ner var deras (infoga högljudd rysning).
Lördag:
Klockan 14 infann jag mig vid Stadsbibliotekets Trappscen för att lyss till utlovad rapport om spjutspetsforskning på Chalmers. Och möttes av min före detta lärare i astronomi som tycktes ha sadlat om (ha!) och låtit sig rekryteras av näringslivet för att med hjälp av fysik och matte bland annat hjälpa kuskar att mana på sina travhästar utan piska, mäta hopphöjden på språng över hindren på Scandinavium, ta fram objektiva instrument för bedömning av exteriör, hälsa, färg och annat som har med avel och försäljning att göra. I samband med reklamfilm nummer 2 för verksamheten (med slow motion-bilder, timotej och allt) återbördade jag min lilla sittdyna till dess plats och lämnade dem alla åt sina egna öden.
Klockan 14.45 gick jag en vända bland bibliotekets utgallrade böcker som låg till försäljning för en tia styck. Det mesta tycktes redan ha blivit utplockat.
Klockan 15 ställde jag mig näst sist i kön som ledde in till den öppna visningen av Dicksonska palatset. Sist stod en kvinna som var förkyld och hostade på mig och som sedan tycktes skugga mig hela huset (palatset) runt, vilka listiga snirklar och kringelikrokar jag än valde. Rundvandringen kan sammanfattas så här: Titta på en stuckatur där, ett kakelgolv där och en hostande skugga där. Hasta in i Smetanarummet, läsa breven till honom från Fröjda Benecke och Franz Liszt, glo på en staty och en hostande skugga. Duckglida ut på avsatsen, snegla sig över axeln och därefter luta sig över gamla fotografier på Margaretaskolans personal. Titta upp och titta rakt in i ögonen på en hostande skugga. Med snörvel som tillägg. Konstigt nog saknade jag denna mystiska förkylningskvinna när jag till sist lyckades få sån fart under sulan att jag skakade av mig henne i festvåningens förrum. Tomheten stegrades när hon undlät att dyka upp vid min sida inne i själva festvåningen. Hon syntes inte till vid flygeln längst in, och inte heller i den breda trappan ner till utgången. På väg ut förbi Higab-gröntröjekvinnan med sin besöksräknande klickmaskin sneglade jag mot utställningstoaletterna, men ingen hostande skugga. Märkligt. Jag undrar vart hon tog vägen.
Klockan 15.40 parkerade jag cykeln utanför Kronhuset (som var stängt och låst, tillträde endast efter uthämtning av biljett en timme före visning – en kvinna med hängande mungipor i regnet muttrade ”årh, detta köande samhälle” innan hon ställde sig under Higabs tak för att bita i det sura äpplet och vänta en och en halv timme) och klev in i Kronhusparkens Historiska tältläger. Där stod både grovsmeder och klensmeder och jobbade med blåstens rökflagor runt huvudena som glorior. Några hade sot i ansiktet. Där fanns rullande kantiner från 1900-talets början (tror jag), våffeltillverkning från en tid då kvinnor bar särk och vit mössa, försäljning av bullar med äldre tiders kryddor såsom anis, fänkål och annat som passerade revy i medvetandet (blev nyfiken, men snål som jag plötsligt kände mig tyckte jag att de såg lite väl små och torra ut för 20 kr/styck). Där fanns möjlighet att sätta sig att balansera på en stock och försöka slå ner en motståndare med en säck. En ung kombatant i 1600-talsbondkvinnekläder väckte munterhet när hon inte ens behövde bli träffad av motståndarens säck för att snurra av stocken och trilla ner i höet, gång på gång, innan hon slutligen lyckades hålla sig kvar. En stund. För att utdela några energiska svingar med säcken innan det var dags för höet igen. Däremellan såg jag 1600-talssoldater stå och prata med karoliner och andra världskrigetsoldater. De stod där i all vänlighet och språkade, glömska om allt som via tid och politik borde ha skilt dem åt. Det var mycket vackert så.
Klockan 16 ställde jag upp mig för bevittnandet av karolinernas exercis. Det var mycket osäkra leenden kring huruvida vändningarna skulle ske åt höger eller vänster, om det skulle vara ett kvarts varv eller ett halvt, hur eldvapnen skulle hållas, vem som skulle kliva fram och fylla vilken lucka i ledet framför, och vem som skulle sträcka ut handen mot vem när leden rätades ut. Det började regna men jag hängde i en stund. Sedan gick jag.
Klockan 16.10 gick jag till Higab-tältet för att hämta ut en biljett till visningen av Carolus Dux kl 17. Släppet hade ägt rum 10 minuter tidigare och nu var alla biljetter slut.
Klockan 16.15 tänkte jag att då kan jag ju besöka Glashyttan istället. Sorry, we’re closed today. Läderstället hade öppet men vem brydde sig liksom?
Klockan 16.30 var jag tillbaka på Stadsbiblioteket. Tänkte lyssna på Jonathan Safran Foer. Hade redan hunnit bli knökfullt i salongen, och videosändningen i Trapphuset hade så låg ljudvolym att scensamtalet drunknade i publikhavet som hade samlats även där.
Klockan 17 var jag hemma igen. Emmett gjorde middag och jag gjorde våfflor. Drack vin till maten. Drack lite för mycket. Vet inte varför.