Varje gång jag läst något av Janet Frame ter sig allt annat som skwäp. Känslan brukar hänga i ett tag, och därför brukar jag också dra mig för att läsa henne igen. Men till sist går det inte att hålla emot. Och efter att nu ha läst ut Faces in the Water är det förstås omöjligt att hitta någon ny bok att förtrollas av. Irrar runt bland bibliotekets hyllor, plockar fram, provläser, lägger bort. Även de etablerade giganterna. Jösses, inte många som skulle ha sluppit refuseringsbrev om det varit jag som suttit som nålsöga på ett förlag i rådade sinnesstämning. Finns helt enkelt ingen författare som kan matcha det skimmer som Janet Frame väver in i sina texter. Hon var enastående. Förunderlig. Förtrollande. Trots det personliga perspektivet förstod hon att använda jaget, inte som en självupptagen stoppunkt, utan som en inbjudan till fördjupad insikt om alla människors dyrbara värde.
Hilary Mantel säger det bäst:
”She [Janet Frame] knew that a writer must search her soul in order to say anything that is essentially true and anything that really matters; she also lived this difficulty. And yet to read her is no more difficult than dreaming.”
(Hilary Mantel om An Angel at My Table: The Complete Autobiography)