Det är väldigt upplivande att vara ute bland folk igen efter alla år på ensamkontoret. Är visserligen bara ett sommarjobb men ändå. Träffade bland annat en ung kvinna som håller på att utbilda sig till skräddare. Hur otippat som helst, och mycket roligt och inspirerande! Dessutom var hon en underbart rar person. Fick tillbaka lite hopp om mänskligheten när jag pratade med henne.
Träffade dessutom några gamla bekanta, och det var också roligt. Och lite hisnande. Tiden som går, och livet som den hopplöst dödliga sjukdom det faktiskt är. Vad gör man av sin tid här på jorden? Knegar man bara för att betala räkningarna, eller vad håller man på med? I somliga stunder går jag ner mig fullständigt i kvarnhjulsspåret; i andra stunder påminner jag mig om de små nanoflugskitar vi är i den oändliga historien och skrattar snudd på ihjäl mig.