Emmett lyckades övertala mig att börja titta på HBO-produktionen ”Chernobyl”. Det tog emot, ska jag säga, med tanke på det faktum att olyckan skedde i verkligheten och fortfarande är en djupt oroande verklighet – sök och finn info på nätet om den hopplösa mänskliga faktorn, lögnaktigheten och inkompetensen, de ständigt rostande betonginneslutningarna, de pågående dödsfallen, och den akut farliga strålningen i ännu många hundra år, inklusive i Sverige.
Men.
Efter den inledande, bottenlösa deppigheten över allt det diktaturbruna i det första avsnittet insåg jag också serieskaparnas mästerliga förmåga att återge allt ovanstående. Man får följa ett antal personer ur olika skikt i det sovjetiska samhället, hur de går till väga för att navigera i den tjocka smeten av stupiditet och maktlystnad. Jag förstår egentligen inte hur produktionsteamet lyckats bygga upp alla detaljer med sådan enorm trovärdighet. Och regissören måste vara ett snille som lyckas få alla att agera så absolut övertygande att man bara vill gråta. Förutom när man bara vill skratta. För mitt i sorgen och eländet kör gruvarbetarnas bas sitt helt egna race, och han gör det med bravur.
Två avsnitt återstår för oss att se. Inte svårt att veta vad denna aftons tv-skärm ska bjuda på.