Jag undrar om inte E.B. Whites bok om hur grisen Wilbur räddas från slakt av spindeln Charlotte är den finaste berättelse jag nånsin läst. Jag missade den under min egen barndom, men bättre sent än aldrig. Helst hade jag velat läsa den på originalspråk, men biblioteken verkar ha rafsat bort just de exemplaren. Och det gjorde väl inte heller direkt ont att läsa översättningen ”Fantastiska Wilbur” av fenomenala Britt G. Hallqvist.
Ramverket i berättelsen är livet på landet under ett år, och man får följa med från födelse till död bland både växter och djur. Utan pekpinnar och sentimentalitet, och med en stillsam dos humor, lyfter E.B. White fram det vackra i det enkla och skapar ett underbart lugn kring livets kretslopp, det som annars kan göra vem som helst nervös.
Wilbur får sitt namn när han som ynklig spädgris räddas från yxan av Fern Arable. Hennes föräldrar är vänliga själar och stoppar därför undan yxan och låter henne föda upp grisen med nappflaska. Så småningom blir Wilbur för stor för familjens inhägnad och får flytta till morbror Zuckermans gård. Där äter han och mår bra, men har det samtidigt lite tråkigt eftersom inget av de andra djuren vill leka med honom. Råttan Templeton är upptagen med att samla mat, gåsen ruvar sina ägg och lammet tycker att han är för smutsig.
Enformigheten och ensamheten gör Wilbur deppig, och han slutar äta. Då hörs en liten röst från ingenstans. Det är spindeln Charlotte som iakttagit honom från sin plats i ladans öppning och bestämt sig för att hon tycker om den lilla grisen och vill bli hans vän.
Till en början är Wilbur tveksam till henne eftersom hon dödar andra djur, men så småningom inser han nyttan med en spindel som håller flugbeståndet nere. Dessutom blir han under berättelsens gång varse vilket gott hjärta den lilla spindeln har, och hur modig och benhårt lojal hon är mot sina vänner.
Det får hon chans att visa när Wilbur får reda på att Zuckerman tänker slakta honom till jul. Wilbur blir förtvivlad. Han vill inte skiljas från gården och djuren där. Han är förälskad i livet. Charlotte lovar att hon ska rädda honom. Än så länge vet hon inte hur, men hon lovar att fundera på det tills hon hittat en lösning. Hon är väldigt säker på sin sak, och Wilbur litar på henne. Han gör som hon ber: tar det lugnt och trivs medan hon grunnar.
Och till slut kommer hon på det. Hon jobbar hela natten med sitt nät, och på morgonen glittrar daggdropparna i hennes text: ”Some pig”. Familjen Zuckerman, familjen Arable och de andra tror att det är högre makter som vill berätta för dem att Wilbur är en fantastisk gris, och han blir snart känd i hela trakten.
Efter ett tag lägger sig uppståndelsen, och Charlotte är tvungen att göra om sina bedrifter ett antal gånger – med hjälp av Templeton och de andra djuren på gården – innan Wilbur slutligen får ett specialpris på en höstutställning och därmed går säker för yxan för all sin grisliga framtid.
Men Charlottes insatser på marknadens utställning har tömt henne på all kraft, och hon vet att hon snart ska dö. Wilbur blir upprörd men bestämmer sig för att åtminstone rädda hennes äggsäck och ta hand om alla hennes hundratals små spindelungar när de kläcks.
Wilbur körs hem från utställningen, och Charlotte dör i ensamhet.*
Vintern kommer (utan att Wilbur blir julskinka), och när sedan våren börjar spira kläcks Charlottes äggsäckar. De flesta av de små barnen seglar iväg med hjälp av sina silkestrådar, men tre av dem stannar kvar i ladans dörröppning där Charlotte en gång bodde. Där fortsätter de att hålla Wilbur sällskap tills det är dags för nya generationer att ta deras plats. Wilbur gläds åt dem allesammans, men han glömmer aldrig sin vän Charlotte. Hon var i en klass för sig.
* Och ja, det är fullt möjligt att en spindels död gav mig en tår i ögat.