Har unnat mig själv lite ledigt för att sitta och teckna – är rena meditationen – och eftersom jag är galet såld på gårdsfolkets tre bordercollies så blev det de som fick stå motiv.
Lilla valpen växer så fort att hon inte alls ser ut som på bilden längre, men hon är precis lika ljuvligt kramgo, glad och tuff som förut. Hon har som specialitet att kasta sig i famnen på en, och jag har frågat henne om jag får ta med henne hem. Men hon kan inte tänka sig att vara utan sin stora idol, han på trädstammen.
Allt som han gör ska även hon göra – dricka, leka, doppa sig i vattenpölar, kissa, spana på får och bära runt på en pinne. Men det måste förstås vara den pinne som han bär runt på. Så hon väntar. Och väntar. Ända tills han råkar släppa pinnen. Då stjäl hon den på en hundradels sekund och gnager på den tills den blivit till flis, helst i gårdsfolkets säng, där hon sedan även passar på att tuppa av i ren utmattning.
Den tredje hunden är mycket, mycket, mycket näpnare än vad jag har lyckats återge. Dessutom är hon den absolut smartaste hund jag någonsin mött, eller ens hört talas om. Hon är så klyftig och finurlig att man nästan blir rädd. Hon har bland annat förmågan att planera en ansenlig mängd steg i förväg när hon är ute efter att knycka andras tuggben och godsaker. Det kvittar hur vaksamma de är, hon lyckas ändå alltid överlista dem i olika flerstegsraketer. En strategi är att locka bort dem från skatten genom att spela på deras svartsjuka och springa fram och gulla med den matte eller husse som är måltavlans älskling. När jycken kommer farande som ett jehu låtsas hon bli rädd och springa undan, bara för att i förbifarten knycka den kalasbit som tillfälligt lämnats obevakad. Lång näsa. Nos.