Gårdsfolkets ”valp” som officiellt är en ”best” har fått ett gott öga till mig. Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att hon gillar mig. Jag vet att hon på sitt brainiac-bordercolliemanér konstaterar att oddsen för att nån ska leka med henne är som högst om hon skuggar just mig. Det betyder att hon har tagit för vana att lämna tennisbollar runt fötterna på mig överallt. Dessa kommer att åsamka mig stor smärta om jag någon gång råkar glömma att noggrant kontrollera var jag sätter fötterna innan jag kliver ned från den vingliga stegen varpå jag står för att måla gårdsfolkets ladufasad.
Stegen ja. ”Valpen” verkar ligga i hårdträning för att så småningom kunna klättra upp på den efter mig. På allvar. Jag fruktar för mitt liv när hon härjar omkring därnere runt stegens ostadiga fötter. Men okej, är man ung och glad och vill ha en lekkamrat så vill man. Vad det är för fel på de andra hundarna/lekkamraterna vete fanken. Med jämna mellanrum är jag tvungen att klättra ned för att kasta iväg den jämrans tennisbollen på så illmariga ställen som möjligt – in under stadsjeepen, in bland rhododendrongrenarna, in bland hallonsnåren – men hon hittar den alltid på fem sekunder blankt. Sålunda är hon tillbaka innan jag ens hunnit blinka.
I ett fåfängt försök att villa bort den lilla demonen stängde jag i ett svagt ögonblick in mig i redskapsskjulet, men hur jag ens i min vildaste fantasi kunde tro att den lilla turbon skulle gå på den lätta är ett mysterium. Förr eller senare måste ju en människa komma ut, och vem ligger då på lur om inte en liten valpbest, redo med sin tennisboll?
Hon till och med sover nedanför stegen som jag står på när jag målar the never-ending lada i faluröd färg (blir mycket fint förresten!), och så fort jag är tvungen att sänka ner mig till jorden igen så sätter jag fötterna, inte på fast mark utan på en ”valpbest”, alternativt hennes infernaliska tennisboll. Hon tar det med större jämnmod än jag.
Igår klippte hon mig förresten i handen. Hon trodde väl att min hand var hennes tennisboll. Sedan klippte hon mig i knäet. Där gick gränsen. Jag knäppte till med fingrarna och snäste att ”Äpp det där låter du bli!”. Hon såg temporärt skamsen ut, men det syntes att hon egentligen tyckte att jag hade skitfel.
Och jäklar, vad glad jag blir bara jag tänker på henne!
