Mannen i antikvariatet såg på min hög av Richmal Crompton-titlar och sa att det är sällan han får in Bill-böcker. Vi fem och Biggles, jajamän. Men Bill? Nej, inte så ofta. Jag fick lite dåligt samvete för att jag snudd på rensade hans hyllor på Bill men ursäktade mig med att jag hade glömt hur förtjust jag varit i Bill-böckerna som liten men nu plötsligt blivit påmind om det via Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör.
Då sa han att han märkt att människor i hans och min ålder ofta frågar efter sådant de läst och tyckt om som barn. Inte så konstigt, tänkte jag. I den här åldern – och i dessa tider – är det nog ganska naturligt att man stannar upp på tröskeln, osäker på om man ska blicka framåt eller bakåt.
Sammantaget känns det som om jag väldigt gärna dyker ner i det litterära förflutna eller i det filmiska framtida, men att det inte är så himla frestande med det reella justnuet.
Gör för stunden gravt verklighetsflyktande djupdykningar ner i både Sherlock Holmes och Bill Browns äventyr. Tror banne mig att jag ska önska mig någon av James Herriots titlar i julklapp också, för jag älskade tv-serien, och böckerna är till och med ännu ljuvligare. Till exempel All Creatures Great and Small. Eller All Things Bright and Beautiful.