Etikett: astronomi

Att ha biblioteket (nästan) för sig själv

Guldhedsbiblioteket har infört det förtjusande systemet att man som lånekortsinnehavare kan få förtroendet att knappa in sig i lokalerna utanför ordinarie öppettider.

Gick dit efter träningen idag, satte mig i en stillsam fåtölj och läste de första kapitlen i Eva Ibbotsons ”En hund och hans pojke”.

Allt var lugnt och fridfullt eftersom vi endast var ett fåtal skuggor som flöt omkring bland hyllorna. Det enda störningsmomentet i friden var när jag själv i min åh-den-boken-vill-jag-låna-iver välte ned hyllskylten med ”Astronomi” på golvet.

Boken ifråga var ”Astronomisk uppslagsbok” av Per Ahlin, Björn Stenholm och Anita Sundman. Så nu har jag bytt ut biblioteksfåtöljen mot hemmets egen gungstol, i akt och mening att grotta ned mig i saker som Evershedeffekten, Lexells komet och Olbers paradox. Hade aldrig hört talas om något av dessa ting förut, så hurra för individöppet bibliotek!

Ny musik

Grubblade en stund över saker och ting, dammade sedan av tangentbordet och totade ihop ett nytt musikstycke, lite förvildat döpt till ”Baroque Tango”. Sedan glodde jag på ett program om Einstein och Hawking i SVTPlay. Och nu ska jag återknyta bekantskapen med Hawkings bok om svarta hål. Så svårt att greppa att jag räknar med att snart ha somnat.

En halv pust

Astronomitentan är över, och den kändes tämligen lätt och smidigt avklarad, förhoppningsvis på grund av att jag har pluggat så hårt inför den. Men ju mer jag har pluggat desto mer har jag insett hur mycket det är som jag ännu inte förstår. Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta fördjupa sig. För hur det än är så gör astronomi mig lugn i själen. Somliga mediterar, andra håller på med hästdressyr. Jag håller på med astronomi. Om man nu får vara så djärv och kalla mitt frenetiska bläddrande i böcker och webbsidor för ett på-hållande med nåt.

Spelar roll.

Det intressanta är att saker och ting får en helt ny betydelse när man betänker alltings storhet och litenhet på en och samma gång. En ensam liten myras kånkande på ett stort fröhänge fram och tillbaka över en karg och extremt blåsig bergsknalle – till synes helt vilse – blir ett hjärtskärande drama, och mitt eget nojande över vilken bilreparatör jag ska kunna ringa på måndag utan att bli ännu mer blåst än ovan nämnda bergsknalle blir ett löjligt problem som är miljardtals gånger mer flyktigt och omärkligt än en neutrino som i denna stund svischar rakt igenom mig … på väg vart?

Vart?

Två ting

Idag hände två saker som jag inte varit med om tidigare. 1) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle köpa huvudvärkstabletter och behövde knappa in betalkortskoden. 2) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle hem och behövde knappa in husportskoden.

Dessa båda händelser drog genast upp mörka orosmoln i mitt inre, men Emmett tror att de temporärt bortsprungna siffrorna beror på nåt så enkelt som att jag pluggat för mycket.

Han kan ha rätt. Inför lördagens tenta har det blivit massor av funderingar kring kosmologisk strålning, Oortmoln, precession, tidvattenkrafter, HR-diagram, Schwarzchildradier, med mera (mycket, mycket mera). Därav behovet av bollvärkstabletter. Allvar.

I det läget är det ganska trevligt att unna sig en avkopplande stund tillsammans  med en precis lagom smält jordgubbsstrut och några sidor ur Ernst Spoléns minnen av Ivar Arosenius.

Spolén, som var arkitektstuderande vid Chalmers när han och Arosenius först möttes, blev tämligen snart anlitad som hemlig ”livvakt” åt den blödarsjuke konstnären. Och tillsammans åkte de bland annat till Spoléns hemtrakter i Värmland, där både den blivande arkitekten och den store konstnären lärde sig massor under ett intensivt studium av värmländsk flora och fauna.

Boken är mycket vackert skriven i all sin rena enkelhet. Som ett exempel:

”/Ivar/ lärde sig älska skogen nästan som en värmlänning. /…/ Mest älskade han de djupa vildskogarna där tystnaden bodde och lugnet vilade, dag, kväll, natt, som en levande dröm. Men där också stormarna, orkanerna regerade med brak och dunder så att djuren gömde sig under jorden och djupa, allvarliga röster spökade i rymden.”
(s 80, ”Ivar Arosenius. En minnesbild av Ernst Spolén”, 1963)

 

Utmaning antagen

Ser ibland på diverse bloggar att de varje vecka förenas i en bokutmaning: de ska, utan att komma med spoilers, citera ur den bok de för närvarande läser.

Så utan att avslöja hur det går kommer här ett smakprov ur en riktig deckare – det vill säga, man måste anlita en deckare för att förstå vad som står i den. Eller så måste man, tvärtemot vad som hävdas i antagningskraven, vara en diplomerad fysiker.

”Ur Plancks strålningslag kan Wiens lag härledas. Den kallas också Wiens förskjutningslag. Sambandet ger den våglängd där svartkroppsstrålningen har maximum i intensitet som en funktion av temperaturen.” (s. 132 i ”Astronomi. En bok om universum” av Claes-Ingvar Lagerkvist och Kjell Olofsson)

Spännande, eller hur?*

*Om det inte varit för lärarens föreläsningar varje vecka hade jag fattat absolut nada.

 

 

Våren tycks vara här

…med tanke på att non stop-snörvligheten är ett faktum – hejsan, al och hassel, välkomna ska ni vara!

Dags att börja göra tallbarrsdrycker; har faktiskt hjälpt hittills.

Däremellan pågår astronomikursen som hade den trevliga effekten att jag igår, när jag – fröjd och gamman – hittade en plats ute i naturen där jag äntligen fick sitta ensam*, kunde sitta där så länge i den disiga solens sken att jag till slut fick en väldigt konkret förståelse för hur jorden rör sig i förhållande till vår stjärna. Jag ”kände in” hur vårt klot rör sig i rymden, hur det lutar, och hur jag liksom hjälpte till att trycka runt oss alla i banan kring jordens lutande pol. Några meter ifrån mig satt två harar och tuggade på gräs och frön, alltmedan koltrastar russlade i undervegetationen och de allra första optimisterna drillade bland trädens kala grenar.

Mitt dittills dåliga humör blev omedelbart gott.

 

* Har annars en sorglig förmåga att dra till mig människor som likt vätskor är tvungna att fylla allt ledigt utrymme med sina kroppar (och all tystnad med sina höga röster).

 

Semestertider

I sådana har man tid att läsa ikapp böcker som legat och stirrat på en, typ Max Tegmarks Vårt matematiska universum som jag bara hunnit tjuvkika i några gånger än så länge, i samband med universum- och multiversumdiskussioner i Vetandets värld i P1. (Programmets blädder- och nedladdningsfunktion är en smula rörig, men det går att få några träffar om man knappar in astronomi, Danielsson, Tegmark o dyl i sökrutan.)

Annat man hinner göra på semestern är att springa en hel mil åt gången istället för bara en halv. (Men huruvida jag kommer att göra slag i saken och springa Göteborgsvarvet är tveksamt. I springande stund är egen ”bubbla” absolut trivsammast, och människoröster som på olika sätt skär sönder den är högst obehagligt.)

Ytterligare annat är att se på nyupptäckta favvoserier som Teen Titans Go och Min riddare och jag (båda Cartoon Network). En annan ny favvoserie, som upptäcktes när jag själv hade förmånen att dubbningsöversätta ett antal episoder, är Harvey Näbbson (Nickelodeon). Jag skrattade många gånger högt under jobbet, för jag älskar Fee och Foo. Naturligtvis.

En annan sak man hinner göra på semestern är att konstatera att en av ens uppdragsgivare inte betalat en faktura såsom kalkylerat, och att man därför nu sitter med ett semesterkassa som inte tillåter det man hade bokat in. Kul. Inte.