Att kunna spela ”God rest ye, merry gentlemen” gnisselfritt på violinen mitt i sommaren hålls nog inte av den stora massan som en meningsfull målsättning. Vilken tur då att jag kämpar på med mina springmil och samtidigt minskar min massa. På så vis blir det legitimt att gnissla vidare, antar jag.
Synd att man inte bor i enslig villa, då hade jag fått ”God rest ye”-a hur mycket jag ville just nu, i denna sena timma. Som det nu är, har jag att välja mellan att koppla av från dagens sista uppdrag genom att…
a) gå ut i köket och bre mig en macka
b) se på ett reprisavsnitt av Brooklyn Nine-Nine
c) repetera lite matte
d) komma ikapp med bokföringen
e) plocka fram ritplattan och träna på att rita hästhovar
f) svepa av dammskyddet från mitt midi-keyboard och hitta på lite musik
g) gå och lägga mig
h) skriva en mikronovell
Jag väljer…
h) och sen c).
Här kommer mikronovellen:
Hon hade gett upp försöken att få med sig Edgar ut i världen. Han hade åtaganden hemma, sa han och räknade upp dem på fingrarna. Teaterrepetitioner, dirigentuppdrag, karatelektioner och orkidéodling. Hon nickade så att han skulle förstå att det var hon som förstod.
Hon gjorde diverse resor i diverse väninnors sällskap, och tvekade sedan över sin ryggsäck. Det var dags att annonsera. ”Sökes: snarkfri, gnällfri, slöhetsfri, tråkighetsfri, irritationsfri, begravd-med-näsan-i-sitt-twitterflöde-fri reskamrat med förnuftiga skor och upptäckarglädje i sin gps.” Hon insåg att ingen var på det viset. Så redan nästa dag gav hon sig iväg med ingen, och ångrade sig aldrig.