… om man bara har läst 150 sidor och sedan skummat resten? I så fall har jag tillstånd att säga att den senast lästa boken i läsfåtöljen är Skuggan av Marit Furn. En debutroman som antagligen är godis för alla som läst Tennisspelarna av Lars Gustafssson och Inferno av August Strindberg, eftersom Furn låter Strindberg få fog för sin förföljelsenoja under de rökiga alkemiståren i Paris.
Romanen är skriven som en tvehågsen spionrapport författad av den oansenliga kemisten Zygmunt Pietziewzskoczsky, som (tror sig ha) fått i uppdrag att smyga på Strindberg och leta efter tecken på omstörtande verksamhet. Och trots att Zygmunt med jämna mellanrum påminner sig om att anteckningarna inte ska handla om honom själv, så gör de det. De handlar bara om honom och hans tomma känsloliv och villrådiga rörelser på begränsad yta. Sedan är det visserligen lite folk som dyker upp och är mystiska med gas och andra hotfullheter, men jag lät dem hållas utan att bry mig så mycket. Bläddra, bläddra, skumma, skumma.
Så nu är 7-dagarsboken tryggt återlämnad på biblioteket och redo för nästa läsare. För låt inte mig avskräcka. Allt är bara en fråga om tycke och smak. Jag inser att romanen är skickligt skriven, och dessutom uppfattar jag tematiken som besläktad med både Gabriella Håkanssons och Mare Kandres verk.