Den fuktiga källarvåningen på Boston Generals sjukhus luktade svagt av död och sköljmedel. De långa korridorerna korsade varandra i ett virrvarr. För Nia French var det både en fördel och en nackdel. Fördelen var att hon kunde hålla sig utom synhåll. Nackdelen var att hon riskerade att tappa Kadavermannen, Gnällspiken och den skramlande tvättvagnen ur sikte om hon inte skuggade dem på nära håll.
– Har du nycklarna?
Hon stelnade till. Rösten lät överraskande nära.
Med bultande hjärta pressade hon sig närmare intill den blekgröna betongväggen. Hon önskade att det funnits någonstans att gömma sig och att ljuset från lysrören inte varit så obevekligt skarpt. Hon visste inte ens om det var rätt män hon följde efter.
– Ja, jag har nycklarna. Vad då, skulle jag ha tappat dem?
Svaret kom från Gnällspiken som klagat oavbrutet hela vägen ner från sjätte våningen. Ett metalliskt rassel åtföljdes av ljudet av en dörr som låstes upp.
– Knip igen och se till att den lastas ombord, beordrade Kadavermannen.
Det var öknamnet Nia gett honom efter att ha fått en skymt av hans gråaktiga hy och djupt liggande ögon innan hissdörrarna stängts framför de båda männen. Hon hade undrat varför de körde ner smutslakan till tvätteriet klockan två på natten och varför ingen av bäddarna på transplantationsavdelningen i så fall saknade sängkläder.
Eftersom detta var Nias första utredningsjobb på uppdrag av SFH – Sjukhus för humanitet var hon fast besluten att visa vad hon gick för. Det var därför hon bestämt sig för att följa efter de två männen.
Hennes tidigare jobb för SFH hade inneburit resor över hela världen där epidemier och andra katastrofer härjade. Hennes medicinska expertis hade gjort henne till en viktig resurs och hon hade bevisat sitt mod åtskilliga gånger. Kort sagt, det var ett betydelsefullt arbete men hennes högsta önskan hade alltid varit att få bli utredare – och nu hade hon äntligen fått chansen att lösa ett fall.
En metalldörr öppnades och männens röster tonade bort. Med händerna darrande av spänning och nervositet hukade hon sig ner och gled runt hörnet.
Till skillnad från resten av sjukhuset låg lastområdet försänkt i mörker. Stanken av förfall uppblandat med sköljmedel var intensivare här trots att den breda garageporten släppte in en svag bris från Chinatown.
Ingen av männen syntes till. Den stora tvättvagnen som de kört ner från sjätte våningen stod ensam på lastkajen.
”Transplantationer misslyckas utan någon rimlig förklaring” hade det stått i dossiern som hon läst inför uppdraget. ”Materiel och läkemedel försvinner från transplantationsavdelningen.”
Officiellt skulle inte utredningen dra i gång förrän följande dag. Innan dess skulle Nia träffa sin nya kollega och bli informerad om alla detaljer i fallet. Men hon hade smitit in på sjukhuset vid midnatt i hopp om att kunna skaffa sig ett försprång och på så sätt imponera på utredaren från SFH som skulle fungera som hennes handledare. Och här hade hon sin chans.
Tyst slank hon runt hörnet och smög fram mot tvättvagnen. Hon hade inget konkret skäl att misstänka att den skulle innehålla något annat än tvätt. Men när hon kontrollerat arbetsschemat och upptäckt att sängkläderna på avdelningen byttes klockan sju på morgonen och inte klockan två på natten hade hon anat oråd.
Hon höll andan och ställde sig på tå för att kunna kika ner i den höga behållaren. Den var full med smutstvätt.
– Tusan också, muttrade hon. Varför måste tvättvagnar ha så höga kanter?
Nia French var tjugoåtta år gammal och en och femtiofem lång. I vanliga fall kompenserade hon sin kortvuxenhet med hård beslutsamhet, men tvättkorgen struntade fullständigt i hennes tuffa attityd. Kanten nådde henne ända upp till armhålorna vilket gav henne två valmöjligheter: Antingen dyka ner och hoppas på det bästa, eller hålla sig gömd och vänta. Brummandet från en motor och en tjutande signal som avslöjade att en lastbil höll på att backa in avgjorde saken. Hon slank in bakom en halvöppen dörr och kikade fram genom springan. Ett bra gömställe, konstaterade hon belåtet.
Hon hade för avsikt att bli en framgångsrik utredare. Det spelade ingen roll vad somliga tyckte om det. Hennes plan var att lyckas i det arbete som hon drömt om i snart tio års tid, ända sedan hon först hört talas om en viss äventyrlig läkare från SFH.
– Kom igen, nu lastar vi på grejorna och sticker. Det här ger mig stora skälvan, hördes Gnällspiken säga.
Och han var den som först dök upp på lastbryggan. Kadavermannen, som i halvdunklet såg ännu gråare ut än förut, gick fram till lastbilens bakdörr och öppnade den.
Nia hajade till. Det där var ingen tvättbil. En tom rullbår stod förankrad vid den ena väggen och sjukvårdsutrustning trängdes på de övriga ytorna. En svag vitaktig dimma hängde kring inredningen som om temperaturen nyss ställts om från ”kyla” till ”förvaring”.
– Visst. Vi vill ju inte att han ska behöva vänta på sina saker, eller hur?
Kadavermannen blottade sina tänder i ett spöklikt flin som stod i stark kontrast till hans hemtrevliga Mainedialekt.
Nias puls ökade. Ett genombrott och det redan första natten! Om hon kunde ta sig in i lastbilen och lista ut vart den var på väg skulle hon kunna ta reda på vad det var som pågick. Och då skulle hon ha löst fallet på en enda natt.
Ett-noll till Nia French.
Gnällspiken knuffade upp tvättvagnen på rampen och ställde den i bilens mitt. Vagnens smutsiga tyg och slitna hjul skar sig mot det rostfria stålet och den högteknologiska utrustningen.
– Ge mig en chans, viskade hon ivrigt.
Men Nias optimism sjönk när Gnällspiken satte sig till rätta vid vagnen som om det varit hans livsuppgift att vakta smutstvätt. Kadavermannen sköt igen dörren och haspade den ordentligt från utsidan.
Tusan. Vad skulle hon göra nu? Hennes egen bil stod i det stora garaget på framsidan av sjukhuset. Hon hade ingen möjlighet att följa efter männen. Såvida inte…
Hennes blick föll på lastbilens bakre stötdämpare som var utrustad med en hydraulisk lasthiss. Den var bred och platt och hade många ställen att hålla sig i. Med andra ord som gjord för henne att sitta på.
Hon kontrollerade bakfickan. Den lilla verktygssatsen låg där den skulle. Om tillfälle bjöds skulle hon kanske till och med kunna ta sig in i lastutrymmet.
Kadavermannen drog igen garageporten utifrån men Nia kunde fortfarande se bilen genom ett av fönstren. Motorn startade och hon strök sina fuktiga handflator mot jeansen. Så tog hon sats och rusade fram från sitt gömställe.
– Jag kan klara det. Jag…
– Å nej, det låter du allt bli!
Hårda händer grep tag i Nia, snurrade runt henne och tryckte upp henne mot väggen.
Ur Ondskans mästare, av Jessica Anderson. 2005. Originaltitel: Covert M.D.