– Hej raring! Ska vi promenera? undrar Natalie.
– Det är klart att vi ska. Det tar bara åtta minuter.
– Åt vilket håll är det?
Tramsiga Natalie. Det är inte det att jag själv är en vandrande kompass eller så, men jag går förbi baren åtminstone två gånger om dagen. Det gör Natalie också. Visst, Boston är inte den lättaste stan att hitta i. Gator har en tendens att oförklarligt byta namn från Court till State, från Winter till Summer, och sedan helt gå upp i rök. Det är inte ovanligt att jag får panikattacker på grund av att jag gått vilse (”jag kommer aldrig att hitta hem, jag kommer att hamna i ett dåligt kvarter, jag kommer att bli rånad och dödad och ingen kommer att märka det förrän de flera månader senare hittar min förruttnade kropp i min tio år gamla Toyota i floden – varför i herrans namn har jag inte en mobiltelefon som alla andra?”), men Back Bay är i stort sett planerat som ett rutnät.
– I kväll kan jag ta tre drinkar, säger hon.
Det är inte nykterheten som bekymrar Natalie. Hon är en tvångsmässig kaloriräknare. Vart hon än går bär hon med sig ett gult spiralblock med en bild på vindruvor på framsidan, en lila tuschpenna och en överstrykningspenna. Hon antecknar allt hon äter. Hon markerar till och med sina tabbar, sina ”aja-bajor” (hennes ordval, inte mitt).
– Vet du, fortsätter hon, att ett enda glas vodka innehåller fyra hundra kalorier.
Nej, det vet jag inte. Och jag bryr mig inte om det heller. Inte denna vecka i alla fall. Åtta hundra kalorier avklarade. Sex biljoner triljoner kvar.
Faktum är att Natalie inte ser tjock ut i dag. Hon ser precis likadan ut som hon brukar – mycket, mycket mager och mycket, mycket lång. Nja, kanske inte mycket, mycket lång, men ändå lång jämfört med mig. (Alla är långa jämfört med mig eftersom jag är ungefär en och sextio på höjden.) Natalie är förmodligen bara en och sextiosju, men när hon står bredvid mig har jag en tendens att tänka på Michael Jordan.
Fast Nat liknar egentligen Buffy vampyrjägaren mer, förutom att Nat har brunt hår. Även om hon aldrig skulle erkänna det så fick Natalie, enligt Sam, en kombinerad studentexamenspresent och födelsedagspresent av sina föräldrar och den bestod i ett besök hos doktor Harvey Gold, en av Bostons specialister på näsoperationer. Första gången jag besökte hennes hem i Beacon Hill studerade jag varenda fotografi i min jakt på en bild tagen före operationen. Av de trettiofem inramade fotografierna som ståtade i hela det stora huset kunde jag inte hitta ett enda som tagits före arton års ålder. Misstänkt?
Och hon klär sig precis som Buffy (på sätt och vis). Hennes svarta överdel och tajta röda byxor från Dolce & Gabbana måste ha kostat mer än min månadshyra. Som tur är tillhör hon typen av kvinnor som kan komma undan med en sådan utstyrsel, både ekonomiskt och estetiskt. Vad gäller mig själv brukar jag snarare kamouflera än framhäva.
Nat arbetar som volontär på en rad olika psykologkliniker. Hon planerar att så småningom ta en magisterexamen i psykologi. En dag kommer kanske mentalt störda människor att söka hjälp hos henne. Skrämmande. Även den mest avlägsna möjligheten att hon faktiskt lyckas komma in på en sådan utbildning gör mig skräckslagen.
Åtta minuter senare, precis som utlovat, anländer vi för att finna tjugo rastlösa personer i kö utanför dörren. De hukar under den i metall tillverkade siluetten av en kvinnas huvud, tillbakakastat i fullständig extas.
Natalie går längst fram i kön.
– George! tjuter hon till den skräckinjagande hundraåttiofem centimeter långa och mycket skalliga utkastare vars design på solglasögonen får mig att tänka på Terminator.
– Hej, snygging, hälsar han.
Puss, puss. Puss, puss.
– George, det här är Jackie. Hon är en av mina bästa vänner.
– Hej, säger jag undergivet och så går vi in i baren.
– Hur ser himlen ut? frågar Natalie och höjer huvudet.
Det är hennes kod för ”har jag snor i näsan?”.
– Inte ett moln, svarar jag.
– Och gatan?
Det är koden för ”har jag något mellan tänderna?” Vad som skulle ha kunnat fastna mellan hennes tänder är ett mysterium med tanke på att jag är ganska säker på att hon inte äter. Hennes leende glänser precis så som jag tror att jacketkronor ska göra.
– Ren. Jag då? frågar jag för säkerhets skull.
Jag kör två på samma gång – jag ler samtidigt som jag lutar huvudet bakåt.
Ur Mjölkcocktail, av Sarah Mlynowski. 2001. Originaltitel: Milkrun. Serie: Red Dress Ink.