Hade det varit upp till mig hade vi lagt ner Netflix-serien Messiah redan efter första avsnittet, men Emmett gav ”Play Next Episode” en menande blick. Och vips är vi nu inne på slutrakan i en berättelse om en kanske-kanske-inte-Guds-son som dyker upp på den politiska arenan och väcker känslor hos alla han möter.
Mysteriet kring vem han är och varför han gör som han gör blir ganska fascinerande efter ett tag. Parallellerna till Bibelns Jesus är tydliga, och det blir en intressant metaeffekt när man börjar fundera på att människor i romartidens Jerusalem med omnejd troligen betedde sig exakt som människor gör än i våra dagar … och att det ska till en gudomlig varelse för att kunna älska mänskligheten ändå.
Valet av skådespelare i rollen som al-Masih, den mystiska Messiasfiguren, är klockrent. I varje scen lyser Mehdi Dehbis anletsdrag av godhet, visdom och renhet. Därigenom ”köper” man den inverkan hans rollfigur har på omgivningen.
Dessutom är manuset skickligt och fint gjort med tanke på att mysteriet hela tiden måste hållas vid liv, för den som vill, och vara löst redan från första stund, för den som vill. Replikerna och reaktionerna måste hela tiden vara de rätta. al Masih måste konsekvent säga de oväntade, kloka och mänsklighetsälskande sakerna. Vilket kräver en hel del tankeskärpa runt manusbordet skulle jag tro.
Ikväll blir det slutspurten för oss i tv-soffan. Borde jag träna på gitarrens omöjlig D9-ackord? Borde jag deklarera? Borde jag plantera om balkongkrukornas spirande grönska? Borde jag lära mig hela ”Agnus Dei” på violinen någon gång? Borde jag ta cykeln till Gunnebo och springa Rådasjön runt? Borde jag hämta upp tvätten innan grannarna blir förbannade?
Ja, troligen.
Istället sitter jag här och skriver text till ingen nytta. Men å andra sidan. Det är ju al-Masih vi snackar om här.