publicerad i Allas 2013
Sally som ställt sig på ett betryggande avstånd från utställningsgruppen med afghanhundar zoomade in och knäppte en bild. Nej, den blev inte bra den heller. Bara att radera. Hon svor hädiskt åt Bengt, redaktören som skickat ut henne på det här jobbet.
– Du ska få ett hedersuppdrag! hade han ropat med barnsligt rosiga kinder. Jag har ingen som bevakar hundmässan. Det är Nordens största. Två tusen hundar varje dag! Så iväg med dig, Sally. Fixa fram något som vi kan ha på förstasidan!
Större än så var alltså inte tidningen hon jobbade på. En tidning där dreglande, skällande hundar var förstasidesstoff. Sally gillade sitt jobb – och under normala omständigheter skulle Bengts begäran om en snabbutryckning inte ha varit något problem – men hon hade lärt sig att en bild bara blev bra om hon själv uppskattade motivet. Och hundar var definitivt inte hennes favoritdjur på jorden.
Hon sneglade på sin hand och det fula ärret som hon haft där sedan barnsben, då grannarnas ”jättesnälla” hund plötsligt gått till attack.
Och nu stod hon där, mitt i smeten av tusentals hundar som alla tycktes stirra på henne i väntan på det rätta ögonblicket att slå käftarna i henne.
Det här dög inte. Ju fortare hon tog sina bilder och samlade stoff till en artikel, desto snabbare skulle hon kunna försvinna från platsen.
Hon tog ett djupt andetag och gav sig in på området skyltat ”Rastorget”. Mellan axlarna på alla som trängdes i gångarna såg hon små inhägnader där stolta hundägare lät besökarna hälsa på deras fyrbenta vänner. Sally märkte att hon höll andan varje gång hon såg ett barn sträcka fram handen för att klappa någon av hundarna. Men oavsett om det gällde gigantiska, lurviga gränsvaktare från Alperna eller tunnbenta, storörade spetsar från plyschsofforna så verkade samtliga hundar trivas med uppskattningen och de kliande fingrarna i pälsen.
Sally hejdade sig vid ett bås där några barn hade satt sig på golvet för att bättre komma åt inhägnadens invånare, ett antal gräddfärgade knubbiga varelser med buttert svarta uppsyner.
– Vad är det för nåt? undrade ett av barnen, en pojke i dagisåldern som försiktigt strök den närmaste hunden över ryggen.
– De kallas mopsar, förklarade kvinnan som ägde dem.
– Ååå, vad gulliga, sa pojken andäktigt.
Sally glodde på jyckarna och var tvungen att hålla med. De var faktiskt ganska söta. Så fula att de blev fina.
Hon skulle just fråga barnens föräldrar om det gick bra att hon tog några bilder när hon fick syn på en högrest man som plötsligt lyfte upp en av de små hundarna i famnen och försvann i folkhavet.
– Varför gjorde han så där? sa den lilla pojken.
– För att han ska tävla på rasutställningen som börjar nu, svarade kvinnan. Mår du bra?
Det sista sa hon till Sally som först nu blev medveten om att hon stod och stirrade med öppen mun.
– Ja… visst. Det är bara det att jag blev så förvånad. Jag håller på att lära mig köra mc och…
Hon tystnade. Det där lät ju inte riktigt klokt. Men kvinnan verkade förstå precis vad hon menade.
– Å, du måste vara en av Ulfs mc-elever? sa hon och sprack plötsligt upp i ett sardoniskt leende. Ja, men då vill du väl gå bort och titta på honom och Snörvlan?
– Snörvlan? ekade Sally misstroget.
Kvinnan nickade.
– Finalringen längst bort i hallen. Ulf kommer att bli så glad.
Trots att Sally hörde det retsamma tonfallet kunde hon inte låta bli att styra stegen till finalringen. Och när hon så småningom kom fram drog hon slutsatsen att Snörvlan tillhörde en mycket populär hundras. I annat fall skulle det inte ha varit så förbluffande många som nu radade upp sig framför domarna. Men många mopsägare eller inte så hade Sally inga problem att hitta Ulf.
För det första var han huvudet längre än alla andra, och för det andra hade han helt fel utstrålning i mängden. En isögd varg skulle ha passat mycket bättre vid hans sida.
Ända sedan Ulf först hade presenterat sig för henne hade hon förknippat honom med frostiga berg, dånande forsar och vidsträckta hedar. Att han skulle vara ägare till en kramgo mops stämde så dåligt in på hennes bild av honom att det till en början var i lindrig chock som hon höjde kameran och började ta foton.
Men under tiden hon jobbade så hittade hon gradvis allt fler roliga vinklar, och snart tyckte hon att det inte alls var något konstigt att med se sin väderbitna mc-lärare springa runt i en tävlingsring med en surmulen liten hund på släp.
När tävlingen till sist var avklarad var Sally dock osäker på om hon skulle närma sig honom. De enda bra bilder som hon dittills hade tagit på mässan var dem på Ulf – helt enkelt därför att han utgjorde det enda motivet där som hon verkligen gillade. Men hon var rädd för hur han skulle reagera om hon bad att få ha med honom i sin artikel. Hon visste att den skulle kunna bli hur bra som helst – om han bara sa ja. Om han sa nej … då skulle besvikelsen ta knäcken på henne.
Längre än så hann hon inte grubbla för plötsligt stod han framför henne. Hunden låg i hans famn igen, och från sin utkikspost betraktade den Sally med trumpen min.
Sally rynkade pannan, men lät det hela bero och pekade istället på den grälla tredjeprisrosetten.
– Grattis, sa hon.
Ulf sträckte ut handen och snuddade vid Sallys axel.
– Häng med bort och säg det till min syrra istället.
– Syrra?
– Ja, det är hennes hund. Hon håller ställningarna borta vid Rastorget.
Det dröjde några sekunder innan Sally förstod varför upplysningen gjorde henne så glad. Det var inte det att hon missunnade Ulf att äga en mops. Det var insikten att kvinnan vid Rastorget inte var hans fru. Det betydde att hon själv fortfarande hade en chans.
Sallys glädje ökade när hon dessutom förstod att systern haft fel i sina retsamma insinuationer att Ulf skulle vara generad över sin roll på mässan. Tvärtom. Han hade inte det minsta emot att delta i Sallys artikel.
– Då får du anledning att träffa min varghund också.
– Va? sa Sally dumt.
Ulf log.
– Du kommer att gilla honom. Han är jättesnäll.
© Carol Petersen, novell publicerad i Allas 2013