De har hört att det ska flytta in en
Kvinnan i nybyggarlandets blockhus nummer 9. Barnvagnar under trappen. Nyfikenhet genom köksfönstret. Utstörtning genom ytterdörren. Är det jag som har flyttat in? För det här – stor gest – är våra två p-platser. Vi har tingat dem. De är våra.
Varför slutar hon inte tjata? Ingen plats är numrerad. Varför håller hon inte tyst? Jag har ingen bil. Varför lyssnar hon inte? Men jag är välkommen. Det sa hon igår också. Till inflyttningshjälpen. Om det är nåt så är det bara att ringa på. Om jag skulle behöva nåt.
Jag måste acceptera det. Här i hennes fulhet ska jag bo. Från och med nu. I en återvändsgränd i mina brant sluttande år och i hennes bruna småsinthet.
En ny början blir ett gammalt slut. Men jag vet var hon bor, och jag vet var hennes två bilar står.