Hittade bland mina gamla textdokument en reflektion jag tydligen gjorde när jag läste en bok som varit så omsusad långt före utgivningen att det gått lite väl fort i tryckningen av första upplagan. Boken i sig var en spännande kriminalroman, men för min del tycks läsningen mest ha varit en livad historia – på grund av en stressig tryckfelsnisse. Som får mig att dra på munnen även alla dessa år senare:
”Stavfel. Så lätt det är att slinta med fingrarna och i hasten till exempel skriva borr i stället för bror, bar i stället för bra och garv i stället för grav. Kan hända vem som helst, och därför borde det aldrig snålas på korrekturläsningen innan en text går i tryck. Hypnotisören är en kittlande gåtfylld historia på ett lite sjuka-och-elaka-människozombier-i-ett-parallellt-universum-sätt. Persongalleriet utgörs av så avskärmade och dystra figurer att alla de skojiga stavfelen kommer som en befrielse varje gång de dyker upp. De flesta av dem verkar bero på fingrar som tvångsmässigt halkat på f-kombinationer. Folk blir oupphörligen knufade, de finittrar, de sitter i sofor, det pratas om färilar, faggstänger, fäderblommor, fugsvampsramar, faskor med vin, faddrande ljus – och så mina absoluta favoriter: torterade fickor och fåglar som faxar och fällräddningen.
Muntert blir det också när folk utbrister i ett fly fan. Det får mig att önska att de även ville bli fy förbannade och lysa med flicklampor på fluktfläckar. Men hur jag än letade hittade jag inte dessa ord någonstans. Däremot hittade jag spänning med hyggligt driv framåt och ett klurigt nystan av trådar som satt ihop med varandra någonstans långt där inne i mitten.”