”Sharp objects” är en HBO-serie i 8 delar med Amy Adams, Sophia Lillis, Patricia Clarkson, Eliza Scanlen och en massa andra helt otroliga skådisar.
Första avsnittet är djärvt långsamt berättat, och samtidigt så krypande i alla sina effektivt antydda hot och skuggor att man är rädd att titta vidare bara av den anledningen.
Det handlar om en tidningsjournalist som motvilligt skickas tillbaka till sina hemtrakter för att bevaka polisutredningen kring morden på två unga flickor. I takt med att hon försöker få klarhet i vad som hänt flickorna träffar hon alla de människor och grupperingar som hon en gång i tiden lyckades lämna, och i mötet med deras olika subkulturer växer bilden av hennes egna traumatiska minnen fram.
Det är så snyggt berättat att man tappar andan. Bryggorna mellan nutid och dåtid är smarta och vackra och skrämmande – utan att nånsin göra mer än bara antyda, vilket är det absolut bästa sättet att krypa in under skinnet på en. Ondskan kryper omkring bland doftande rosenbuskar, dockskåp och sydstatshögtider. Obehagligt vackert hela tiden. Total koll på psykologin (i avsnitt 1-6) hos människor som ägnat hela sitt liv åt att träna upp sin manipulationsförmåga av andra … och hos dem som vet vad som pågår och kanske, kanske inte försöker sprattla sig fria.
Serien bygger på en roman av Gillian Flynn, som också skrivit manus, och den är skapad av Marti Noxon som även var inblandad i den underbara ”Buffy vampyrdödaren”-serien.
Full poäng till ”Sharp objects” … om man bortser från de två sista avsnitten, där det plötsligt blir väldigt bråttom att knyta ihop påsen och det är mycket svårt att gå med på rollernas tvära personlighetskast.