Lyssnade på OBS i Studio Ett igår och lärde mig att det jag lider av är skönlitterär läskramp. Faktaböcker är inget problem, tvärtom, men skönlitteratur har sedan drygt ett år tillbaka varit värsta släggan i pannan.
Detta trots att Emmetts systersons sambo har skrivit en roman om sin goth-identitet och dessutom ska vara med på Bokmässan. Jag har köpt boken men inser att jag aldrig kommer att läsa den till sista sidan.
Och idag pratades det på Kulturnytt om gotländska Crimetime som flyttat till Bokmässan i Göteborg, och inbjudna gäster vittnade om att ”krim” bara ökar i popularitet bland svenska läsare. Anledningen, menade de, är att det kan vara ett sätt att bli medveten om problem i verkligheten som man kanske annars missar, samtidigt som det skulle kännas ”tryggt” att läsa om påhittade människors verklighetsbaserade elände och veta att det hela slutar lyckligt ändå. Typ.
Kan väl säga att jag inte alls kände igen mig. Jag var ute och sprang i skogen medan jag lyssnade på samtalet, och inslaget fick uppförsbackarna att kännas märkligt mycket tyngre än sedvanligt.
Men om inte svärmor fyllt fint och jämnt just på söndag så hade jag sällat mig till vimlet och letat efter astronomiböcker. Alla gånger.