Det slutade med bokplanering medelst tapetrulle, trots allt. Hade noll förväntningar på slutresultatet, och kanske var det det som fick inspirationen att vakna till liv mitt i allt kluddande och klottrande. Kom på en massa nya saker under pennkrafsandets gång. Konstaterar alltså att tapetrullar och en skrivstund in doodling mode is a messy business that inspires new thoughts and invites rewrites. Besides, the usage of a long (and somewhat unmanageable) roll of wallpaper for the scribbling down of everything that comes to mind seems rather conducive to work discipline, since it makes daily work on wip necessary. How else to remember and understand the context of all one’s minuscule, blotched notes?
