Gårdsfolket skickade en bild på yngsta bordercollien som fått noja på mig som Lektant nummer 1.
Bakom dörren där hon håller vakt (och har lockat med sig storebror i tron att det vankas bollkastning) sitter jag och graverar på glas. Tror hon. För jag har redan åkt hem, och doftspåret är en halvtimme gammalt. Alltså kan ingen komma ut och busa med henne (och brorsan).
Hon är en sådan oskyldigt glad liten själ, utrustad med ett skrämmande fint luktsinne som innebär att hon alltid snokar upp mig på tre sekunder blankt. Stackars, stackars lilla späckhuggare. Whacko dog, I love you!
