…är att man utan att skämmas får lov att ligga i bubbelbad och läsa Robin Hobb tills ögona blö’r. Vilken underbar författare hon är: huvudpersonen i den första trilogin (som jag inte vill lägga ifrån mig) är en under lång tid namnlös oäkting till rikets tronpretendent. Han kallas bara ”boy” eller ”bastard” och tränas i konsten att lönnmörda samtidigt som han hela tiden får anledning att visa prov på sin starka empati med andra levande varelser. Detta bäddar för både yttre och inre konflikter och är spännande på allvar, samtidigt som författaren handskas så skickligt med sitt uppslag att hon får en att göra det som inte är en självklarhet vare sig i skönlitteraturens eller i filmens värld: man tycker så mycket om huvudpersonen att det är någon som man gladeligen sitter och biter ner naglarna för.