…fick jag lust att läsa skönlitteratur igen. Och då var det Chuck Palahniuk jag valde (att läsa på nytt): ”Fight Club”. Den börjar sålunda:
”Tyler gets me a job as a waiter, after that Tyler’s pushing a gun in my mouth and saying, the first step to eternal life is you have to die. For a long time though, Tyler and I were best friends. People are always asking, did I know about Tyler Durden.”
En egensinnig början, kan man tycka. Både en cliffhanger och inte. Palahniuk gör ofta så, åtminstone i de romaner som jag har i min ägo, däribland ”Diary”, ”Choke”, och ”Lullaby”. De börjar alla både spännande och grådystert. Vill man verkligen läsa vidare, eller vill man springa ut på gräsmattan och hjula och låtsas att livet leker?
Den här gången väljer jag att läsa vidare…