Svägerskan har spindelfobi, svärmor har husmusfobi, Emmetts svåger har nålfobi, syrran har getingfobi, grannen har trängselfobi, f d arbetskamraten har flygfobi. Själv har jag V40-fobi.
Varenda gång man är tvungen att dra sig bortåt p-platsen till för att hämta den (inte längre så) glänsande droska som ska bära en till platser dit inga cyklar, bussar eller tåg går – och sådana ställen finns det gott av, har vi märkt när vi varit ute på diverse husvisningsäventyr – så stiger både spänningen och ångesten ju närmare man kommer sin silverhäst (som börjat skena iväg längs sin inslagna rostbana på innerspår där den lagt sig flera noslängder före sina medtävlande):
Ska pållen låta en sitta upp i sadeln och kuska iväg, eller ska någon fjant under natten ha snott all havre för den så att den inte ens orkar starta? Eller ska någon annan fjant ha monterat hästskorna felaktigt så att de trampat fel i sömmarna och sagt paff sedan sist man såg dem? Ja, frågan är om denna pegasus med bromsspår i kallingarna ens står kvar i spiltan nästa gång man behöver den.
Och vad gör man då? Hjälp, ack hjälp, ack hjälp ock mej! Detta nagelbitande tar kål på mig!
Problemet är att jag inte tror det hjälper med KBT för att bli av med denna min högst seriösa fobi…