Det känns trist. Har varit rätt trivsamt att då och då kunna ta paus från det byxnötande skrivbordsjobbandet och glo på folk i farten, se hur de sliter och kämpar, de också, fast på ett väldigt mycket tjusigare sätt än vad jag själv gör.
Extra svag är jag för kastgrenarna, av skäl som jag inte behöver gå in på här, men låt mig säga att det har med attityd att göra.
Men nu är det alltså slut för den här gången. Det är så att man har lust att gråta.